Vi Kungar, del 2

Svenne tog en klunk och fortsatte som i trans:
- Det var i mitten av 400-talet... svearna hade hört av en germansk handelsman att det fanns fina och bördiga öar att slå sig ned på ute i Nordsjön. De kallades Bretland, det vill säga de brittiska öarna. På grund av gynnsam handel, hög befolkningstillväxt och brist på odlad mark måste svearna röra på sig för att inte dö ut. En del sökte sig österut... ruserna till exempel från östra Svealand skapade Ryssland medan andra svear förhandlade med göterna i Västergötland om ett samgående för att nå ut till västkusten för att där bygga de skepp som skulle föra dem mot Bretland.

- Varför seglade dom inte dit genom Östersjön?
- Därför att guterna och danerna kontrollerade passagen mot Nordsjön! Alltså... lyssna nu... göterna vägrade att samarbeta. De hade sedan flera hundra år övergivit seglandet och blivit skickliga hantverkare och jordbrukare och de fruktade nu att daner och nordmän skulle starta storkrig om de försökte att nå kusten. Svearna sökte då upp danerna och nordmännen och bad att få "låna" en bit av kusten, men fick svaret: "Närmar ni er havet blir det krig."

- Jag ska inte trötta ut dig med alla de krig som följde mellan svear och götar, det kan du läsa om i Beowulfskvädet, utan går direkt till fredstinget i Tanum som daterar sig till cirka 450 e.Kr. Där deltog tre sveakungar, tretton götiska kungar, samt nordmännens och danernas kungar. En av sveakungarna - Erik Onde Orm - föreslog åter gemensam sak mot öarna i väster. Han marknadsförde Bretland genom att berätta att det där borta fanns "gott om gröda och goa gummor. Gröna ängar stora som himlar och jättelika hus som beboddes av unga fylliga kvinnor dessa hus kallade man kloster i södra Europa och horhus i norr". Erik Onde Orm berättade även att Oden, som ständigt var på väg, redan flyttat till Bretland och lagt en del kuster under sig och att de nordbor som vill behålla "kraften" borde följa med. Ju mer Erik Onde Orm talade, ju större intresse visade de övriga kungarna. Men när han föreslog att de skulle segla under Svearnas flagg och kalla sig Svear tog det hus i helvete. Mjödet, den tidens Guinness, flög runt borden, liksom yxor och krus. En bärsärk syntes oundviklig. Då klev den modigaste av de götiska kungarna - Hakan Rovhal den äldre - upp på ett långbord och vrålade: "Vi är alla kungar! Låt oss uppfinna ett namn vi kan enas om. Varför inte Vi Kungar... ja låt varje skepp bära sin egen kung... låt oss segla tillsammans mot Bretland... Vi Kungar!"

- På så sätt skapades ordet "Vi Kungar" som med årens hjälp blivit "Vikingar".
- Du menar, sa jag, att det var en krigarklass, ungefär som senare adeln?
- Precis fast inte riktigt... man skulle kunna se vikingarna som småföretagare, en federation där varje skeppsägare var sin egen kung. En aristokrati med rättigheter och skyldigheter, både mot varandra och det övriga samhället. De som ägde sitt eget skepp och ingick i gemenskapen gavs namnet "Vi Kung".
- Soldaterna då, som mönstrade på båtarna?
- Även de kallades för Vikungar, men detta kom senare, i början på 600-talet. Även de fick speciella rättigheter i samhället. Danerna och svearna började använda namnet Vikungar först på 700-talet. Men det var göten Hakan Rovhal som kom på namnet först.

- Hur reagerade de övriga kungarna på Hakan Rovhals förslag?
- Göternas kungar jublade naturligtvis eftersom de föredrog "mångkungadöme". Även en av svearnas kung, nämligen Erik Onde Orm, var positiv. Två av nordmennens kungar hyllade också förslaget och lovade att upplåta den västra kusten till skeppsbygge och förberedelser för tåget mot Bretland. Danernas kungar lämnade mötet i protest. Även två av sveakungarna och nordmännens övriga kungar avvek. Cirka 80 år senare enades Sverige för första gången. De två kvarblivna sveakungarna stred först inbördes. Segraren gav sig därefter på göternas rike när deras kungar var ute och grundade städer i Bretland. Så fegt! Och ändå är göternas historia äldst i västvärlden... hur som helst, sedan svearna besegrat göterna på detta ärelösa vis har göterna kallat allt grymt och fegt som skett i svearnas Sverige för "typiskt svenskt!". Att innebörden med årens hjälp har förvanskats är en annan historia.

Svenne såg belåten ut och fortsatte:
- Och Onde Orm, den ände av sveakungarna som deltog i vikingatågen västerut han blev anfader till Irlands mäktigaste ätt, Earlarna av Ormonde, vilket betyder Erik-Larsarna av Onde Orm. Onde Orms släkt grundade de flesta av Irlands städer. Bland annat en stad på östra Irland som de döpte till Du Blinde Flod, eftersom floden som rann igenom staden förorenats och blivit mörk och ogenomskinlig. En typisk kenning. Och den som vet vad floden Liffey i Dublin förorenats av, känner också till det hemliga extraktet i den gudabenådade drycken Guinness.

- Du menar alltså att svenska vikingar reste i västerled, frågade jag.
- Självklart! Varför tror du annars Irland dräller av svenska ord och utryck.
- Ge mig ett exempel.
- Det finns en ort på Irland som heter Straffan. Det hörs ju att det är en dräng vid namn Staffan som våldtagit eller ställt till oreda. Karln hängdes och orten döptes till Straffan. En typisk kenning. Och Månas Stenar och Annas berg är namn på snygga vikingatjejer. Och staden Killareny är en uppmaning att döda någon som heter Arne.

- Men kill är ju engelska.
- Nej, nej. "Kill" är vikingaspråk för att döda, att killa, att kittla lite med yxan. Varenda stad på Irland med ordet "kill" är grundad av götiska vikingar. Engelskan fanns inte på den tiden. Och staden Dingle på västra Irland, det finns en ort på svenska västkusten som också heter Dingle, varför? Dingle är för övrigt en beskrivning av en pitt som dinglar ut i havet precis som peninsulan halvön Dingle gör. Ordet peninsula kommer föresten från ordet penisulv det vill säga vargpitt. En beskrivning av det bergiga landskapets grymma hårdhet. Det kanske låter otroligt, men så är det. Det är kenningar, helt enkelt.

Jag började att skratta.
- Du påstår alltså på fullt allvar att det är fornsvenskar som skapat Irlands städer?
- Visst, framförallt göterna och "It is a long way to Tipperary" är i själva verket en götisk vikingasång skapad i Wales. Inte en kärlekssång som tycks tro utan en kodad krigssång för att meddela andra vikingagrupper på Bretland att de tillsammans skulle angripa slottet Rock of Cashel i grevskapet Tipperary på Irland. Vilket de också gjorde och förlorade. Nej, nu jag måste gå, sa Svenne plötsligt och bugade sig som en japansk munk och gick med korta snabba steg mot utgången.

Jag mötte Svenne några fler gånger och han berättade för mig de mest märkligt teorier om Sverige och dess historia. Men dessa får jag berätta om en annan gång.

Copywrite: Robert Boström och Det Andra Förlaget

Av Robert Boström 11 sep 2001 10:45