Vi Kungar, del 1

Jag hade just besökt en utställning om vikingar på Historiska Museet när en okänd man plötsligt dök upp bredvid mig.

- Vad tyckte du? frågade han.
- Jag hade hoppats få en glimt av Sveriges ursprung, av vikingarnas språk och tankar, men... det var nästan bara arkeologiska prylar, sa jag.
- Jag förstår, sa mannen.

Han kunde vara bortåt 60 år, men lika gärna 35. Han bar amerikansk keps, grå överrock, hade ljust krulligt hår. Han presenterade sig som Svenne och berättade att han skulle disputera i "Eddans kenningar" på Cornell University i USA i början på nästa år.

- Kenningar, vad betyder det? frågade jag.
- Omskrivningar, kännetecken... en kenning är grunden för Eddans poesi. En slags språklig medalj till en förtjänstfull person. Olof Palme skulle till exempel kunna hyllas som "Borgerlighetens Baneman". Och hans straffskatter för medelklassen skulle kunna heta "Piskrappen från Borgerlighetens Baneman", en så kallad dubbel kenning.

- Jaha, skrattade jag. Varför ska du disputera i USA?
- I USA är vikingarna populärare än i Sverige. Man har insett att flera amerikanska namn har sitt ursprung i fornnordiskt språk. Manhattan till exempel betyder "Mannen med hatten" - en så kallad vidkenning. Och hatten är en anspelning på Oden.
- Jaha, sa jag förvånat... men även svenskarna börjar väl bli mer nyfikna på vikingarna?
- Jo, det är möjligt, men jag har nog bränt mina skepp här.
- Hur då?
- För några år sedan fick jag en B-uppsats i svenska underkänd. Den försökte utreda varför uttrycket "typiskt svenskt" har en negativ innebörd för oss svenskar, samtidigt som uttrycket "osvensk" används för att uttrycka något behagligt och positivt.

- Vad kom du fram till?
- Att Sverige är en gåta. Att problemet har många bottnar. En förklaring kan vara att svensk överklass, med den knappt läskunniga adeln i spetsen, alltid sökt sig utanför Sverige för att finna nya ideal och idéer. Denna tradition har dröjt sig kvar hos medelklassen och de intellektuella, som utan att inse det, ännu identifierar sig med en förhistorisk adel, som i sin tur identifierade sig med adeln i utlandet. Konsekvensen har blivit en brist på nationellt självförtroende.

- Varför blev uppsatsen underkänd?
- Jag föreslog att läsarna skulle meditera runt frågan: "Var Björn Borg typisk svensk eller typisk osvensk när han dundrade in matchbollarna i Wimbledon?" Jag bad dem att bege sig till en svensk förort där invånarna kom från andra länder och kulturer, och undersöka om stämningen där var "typisk svensk" eller "typisk osvensk" och sedan fundera en smula över sitt modersmål. Tyvärr avslutade jag uppsatsen med orden "För att förstå innebörden av uttrycket typiskt svenskt krävs att man analyserar symboliken i Verner von Heidenstams ord: Sverige behöver ett krig."

- Oj då, det kan inte ha varit så populärt?
- Nej, jag blev underkänd... anklagad för allt möjligt... ja du vet...
- Så orsaken till uttrycket "typiskt svensk" fann du inte?
- Jo... fast långt senare...
- Berätta, sa jag.
- Jag måste ha en Guinness först, sa Svenne.

Svenne tog med mig till en irländsk pub på Östermalm. Den låg i hörnet av Karlavägen och Linnégatan. Han beställde var sin Guinness åt oss och fortsatte:
- Jag antog att uttrycket "typiskt svenskt" måste vara mycket gammalt. Jag lusläste alla källskrifter om den äldre vikingatiden jag kunde finna. En mening av Prokopius från 500-talet gav mig nyckeln till svaret: "Det finns en folkrik stam i Skandinavien, göterna, uppdelade på tretton stammar med var sin kung". Orden fyllde mig med en lyckokänsla, jag såg klart och tydligt framför mig hur ordet "vikingar" kommit till. Att ordet "viking" betyder "gå i vik" eller kommer från latinets "vicus", slå läger... det är trams helt enkelt... det strider mot grunden i vikingarnas språkbruk. Samtidigt insåg jag hur uttrycket "typiskt svenskt" uppkommit. Det var naturligtvis svearnas fel! Men vänta nu... låt mej först berätta hur det gick till när vikingarna fick namnet vikingar...

fortsättning i del 2

Av Robert Boström 11 sep 2001 09:12