Sista helgen med pappa

Pappa och mamma skildes åt när jag var så liten att jag inte minns att det hände. Efter det räknades tiden mellan gångerna jag och pappa träffades i månader, som oftast klumpade ihop sig till halvår eller år. När jag var 23 år gammal dog han i cancer.

Jag åkte och hälsade på honom sista gången två veckor innan han dog. Jag kände att jag letade efter ett sätt att få reda på allt han visste, få del av alla hans erfarenheter på en gång nu när det plötsligt var så ont om tid. Men det gick ju inte. Vi kunde bara umgås i sakta mak, prata om vardagliga saker och vara tillsammans. Han har aldrig varit så stillsam och fridfull förut. Mest berodde det på näringsbrist och höga morfindoser. Men det fanns också något annat. Något nytt.

"Cancern är en jävla sjukdom", sa pappa lugnt när han satt och rökte vid fönstret i sitt rum. "Här har man varit nykter och rökfri i åratal, och så åker man dit igen - börjar både röka och dricka." Han berättade att när han en dag insåg att han inte längre orkade spela golf, hade han åkt och köpt ett sexpack folköl och avslutat sina många år som nykter alkoholist. "Här sitter jag, Uppsala Hälsokonsult", sa han med mjuk ironi och syftade på sitt lilla sluta-röka-företag.

Han berättade att han fick hallucinationer av de höga morfindoserna. Ibland såg han en man som stod i hans rum och tittade på honom. Men det kunde han stå ut med så länge han slapp ha ont.

Han hade sagt nej till dropp, trots att det var näringsbristen som långsamt tog död på honom. Han vill inte dra ut på plågan, ville inte jaga bort döden nu när han vant sig vid tanken på den. Han hade sagt nej till cellgifter, metastaserna satt i alla mjukdelar långt upp i bröstkorgen och han skulle inte överleva dem.

Mina halvbröder Karl-Viktor, Jonatan och Abbe kom och vi gick över till Birgitta. Vi åt hennes hemmagjorda pizza och spelade kort vid köksbordet. Tillbakalutad låg pappa i soffan och bara såg på oss. Hans ögon sken av glädje men jag visste inte vad han tänkte. Han åt en liten, liten bit pizza.

Birgitta berättade nästa dag hur lycklig pappa varit över att bara se oss sitta vid hennes köksbord och stoja och skratta. "Han har bara två mål kvar i livet", sa hon. "Han ville samla sina pojkar och se er tillsammans en sista gång, och så vill han träffa sina syskon. Nu har han det ena avklarat". Jag insåg att det var den lyckan jag sett i hans ögon när han låg i soffan och betraktade oss.

Och plötsligt slog det mig vad det var som var annorlunda. Han var överens med sitt livsöde, lugn i sig själv. I hela sitt liv jagade han framåt. Nya idéer, nya projekt. Inte förrän nu, när cancern åt upp honom inifrån, var han nöjd med sin tilldelade plats. Lika fattig som alltid, hade han ändå allt han behövde i de människor och de få saker som fanns runt honom.

Efter att pappa tagit ett bad och jag kom in i rummet där han stod och torkade sig med en handduk, frågade jag honom om det var skönt att bada. Han sa att det var i stort sett den enda njutningen han hade nu för tiden. Det var svårt att äta, sova, prata. Han tillbringade ibland flera timmar på toaletten med avföringen till hälften bestående av blod. Men att bada var en lycka. Att tvätta sig ren, känna värmen från vattnet.

Han berättade att fram till för ett par veckor tidigare hade han och Birgitta lyckats älska en gång i veckan. "Men nu orkar jag inte ställa upp så ofta", sa han med ett småleende och glimten i ögat.

Han var totalt utmärglad och såg, med Birgittas sanningsenliga ord, ut som en Auschwitzfånge ur en dokumentärfilm. Hans ögon var trötta och insjunkna, men fylldes av sin vanliga styrka när han hade kraft nog att engagera sig i det vi pratade om.

Men jag var lycklig hela helgen. Glad över att få träffa pappa, Birgitta och mina bröder, glad över att pappa hade människor omkring sig som älskade honom. Och det minnet gör mig fortfarande lycklig.

När jag skulle åka hem kom han och höll om mig innan jag skulle ta bussen till stationen. När jag kände med handen längs hans ryggrad förstod jag att det var sista gången vi sågs. Han visste också. Men vi sa inget om det. Vi sa bara hejdå som om vi skulle ses en annan dag. Jag grät på bussen därifrån, men inte av olycka.

Tack pappa! Jag fattar inte hur det gick till. Men på en helg lyckades du lära mig allt man behöver veta i livet. Olycklig är man bara när man inte inser vad som egentligen spelar roll: Människor man älskar och människor som älskar en. Och att vara nöjd med det man har. På riktigt, inte som en kliché. Även om det enda man har är två veckor kvar att leva. Det håller jag i minnet varje dag av mitt liv. Tack pappa!

Av Martin Källström 30 aug 2001 10:41