Ett fint arbete under brinnande krig

Hur hamnade jag på biblioteket? Jo; Far hade varit inkallad några år, och Mor jobbade som kallskänka på restaurang Kvarnen till sena kvällar. Under denna tid bodde jag hos Mormor och Morfar i Lund. Efter att förhållanden ordnat sig kom jag hem igen. Vid mina unga år var det inte mycket arbete som fanns, utöver springpojksjobb.

Efter att besökt arbetsförmedlingen fick jag några förslag - Truedssons fiskaffär - inte så lockande. Det som verkade snyggast var biblioteket. Det var ett äventyr att gå in genom stora ingången till Tunneln - bli granskad av portieren - en trappa upp och in i det heligaste - Stadsbibliotekarie Nosslins kontor.

Efter någon tids väntan blev jag insläppt. En lång utfrågning började. Jag fick stå vid skrivbordet hela tiden. Bli bjuden att sitta var inte att tänka på. Detta var inte oartighet - det bara var så. Efter intervjun trodde jag skulle få ett besked - men SB Nosslin lovade återkomma.

Senare på dagen när jag kom hem var det oro: "Vad har Du hittat på?" frågade Mor och Far oroligt. Båda deras chefer hade blivit uppringda och fått lämna upplysningar. Vi kunde inte förstå detta. Det var ju bara ett springpojksjobb.

Först efter en tid stod det klart att det var mycket värdefulla saker och böcker man hade ansvar för.

Efter några dagar kom brev att jag kunde börja.

Första jobbet - första dagen - mycket oro, men jag blev strax lugnad. Min chef var fröken Margit Johansson tror att hon var länsbibliotekarie. Information utgick med att
alla på biblioteket titulerades Fröken sedan efternamn. Jag kallades Lennart.

Detta upplevdes inte på annat sätt än vi hade respekt för varandra. Jag kan inte minnas att någon höjde rösten, även vid tillfällen då man gjorde något fel var tonen tillrättavisande, men inte sträng.

Jag blev visad runt till de platser där arbetet skulle försiggå. Även den cykel som nu finns på Malmö museum fick jag provköra. En snabblektion hur jag skulle skriva på maskin hann vi med. På kvällen hemkommen önskade jag att natten skulle gå fort - jag ville lära mer.

Efter någon tid hade jag kommit in i rutinerna och förkovrat mig i att hitta böcker.

De böcker som fanns i huset tog var och en själv, med det fanns lokaler runt om, bland annat i källaren, vid residentets baksida med nergång från Adelgatan.

Det överlämnades en pappskiva 2 decimeter lång och 5 centimeter bred. På denna stod bokstäver i en viss ordning samt titel. Boken skulle tagas ut och pappskivan läggas på dess plats. Jag lyckades hitta alla böcker utom en gång: "Den finns där inte" var mitt besked. Då följde Fröken N.N. med ner och naturligtvis fanns boken där.

Här i djupa källarvalven fanns också alla tidningslägg. Det var ett tungt jobb att hämta fyra stycken samt bära upp dem till läsesalen. Exempelvis: Skånskan 1931. När det gått en stund fick man hämta 1932 också. Det var slit och släp.

Hur var en springpojke klädd på 40-talet? Vintertid var det långkalsonger. Golfbyxor och knälånga sportstrumpor. Pjäxor med raggsockor. Sista modet var att raggsockorna skulle vikas ner - då var det tufft. Golfbyxorna var jobbiga att få fast under knät. Sportskjorta och pullover. Brun trenchcoat med brunt militär-läderbälte samt stickad halsduk och på huvudet en mössa med öronlappar. Det var kalla vintrar på 40-talet.

Sommartid kortbyxor med skjorta. Biblioteket höll med regnställ som var så stort att det även kunde skydda böckerna i korgen på cykeln.

Cykeln var ett stort "åbäke" med ballongdäck. Stället vid skulle fällas ner och var då böckerna då tunga fick man lägga sig över sadeln. Risken att bakhjulet lyfte sig var
överhängande. Men det blev en vana.

På morgonen fick jag en lista över dagens göromål av Fröken Johansson. Det var ofta brådskande ärenden och andra kunde vänta till senare på dagen. Värst var när man skulle packa beställda böcker i en koffert och cykla till Limhamn samt väl framkommen hämta återlämnade. Det var en dryg tur. Det fanns flera filialer på närmare håll.

Även fängelset skulle besökas för byte av litteratur. Detta var spännande då det var på den tiden när respekt för lag och rätt var stor. Någon fånge såg jag aldrig - bara fångvaktare. Men när de tunga dörrarna slogs igen bakom mig och låstes kändes det obehagligt. Det var med lättnad man stod på yttertrappan igen och började färden hemåt.

Alltid sent på dagen skulle paketen som gick med järnväg skickas. Ditkommen visste man hur lång tid det skulle ta genom att räkna hur många hästar det var före. Inga bilar fanns. Till varje ekipage fanns en kusk. Dessa var storvuxna hårdföra män.

Ofta fördrev dom väntetiden med en öl och historierna var nog inte ägnade för mina öron. Detta bekräftades en gång hemma då jag berättade något jag hört. Jag gjorde inte om det. Vänliga var kuskarna. Ibland hände det att dom sa: "Låt pågen gå före han har ju bara en liden paket".

När paket skulle förtullas var det jobbigt värre. Dessa uniformerade gentlemän hade ingen brådska. Jag har aldrig i mitt liv sett någon öppna och tillsluta ett paket så långsamt. Jag var verkligen imponerad. Sedan alla blanketter som skulle stämplas. Det som var mest ihågkommande var att de aldrig tog av sig uniformsmössan inomhus. De gjorde honnör när jag kom och gick.

Posten var nog det enklaste, om man bortser från all inpackning som skulle ske hemma i ett litet rum. Här fanns allt skyddspapper, omslagspapper, snöre, lack och ett sigill.

En skrivmaskin till blanketter. Jag blev riktigt driven på att skriva med ett finger det blev nog en vana, för fortfarande 55 år senare är det samma finger som plitar ner detta.

Räddast vid transporter mellan filialer och huvudbiblioteket var jag nog när bötes-bössorna skulle avlämnas. Dessa såg ut som insamlingsbösser. Fulla med kopparmynt, ett antal tioöringar, någon tjugofemöring men aldrig större valör. Kanske dessa redovisades på annat sätt. I vilket fall som helst var en full bössa ett oerhört belopp för mig och turen hem gick fort. Här stannades inte på vägen för ett litet snack med någon annan "schas".

Ett annat uppdrag som är värt att beskriva var när någon privatperson skulle ha någon bok eller böcker. Det var ju inga vanliga Svenssons utan professor N.N. doktor, advokat,
direktör med flera. Dessa bodde ju i sådana hus att det på porten stod: "Bud hänvisas till köksingången".

Efter att ha knackat på dörren kom en jungfru och öppnade. När hon såg vem det var kunde man få stå innanför dörren men lika ofta utanför och vänta medan ärendet skulle vidarebefordras. Återkommen fick man besked. Exempel: Jo, doktorn var hemma och kunde ta emot böckerna eller doktorn var inte hemma men kanske frun kunde klara det. I ärlighetens namn skall sägas att det var trivsamma ärenden då det ofta gav en blank 25-öring till tack. Jag minns att till jul kunde det bli en hel krona.

En annat sak jag funderat över var att varje dag klockan elva skulle jag köra till ett kafé och hämta kaffe med något bröd. Flera olika termosar med olika små biljetter stod på ett bord för vidare befordran till ett kafé i hamnen. Här satt jag och väntade medan en termos fylldes till hälften, nästa till två tredjedelar, och så vidare. Någon skulle ha en kaka till eller annat. Jag har sedan undrat över att det inte lagades kaffe någonstädes på biblioteket och bara bröd hämtades. Enda förklaringen som är att kaffe var på kort och kupongerna hade tagit slut.

Hur mycket fick jag då betalt för mitt arbete? Jo! 20 kronor i månaden. Denna lön utbetalades av bibliotekarie Ingeborg Heintze minns inte stavningen i ett förseglat kuvert som lämnades till Mor. Varje lördag fick jag 3,50 kronor. 6 kronor i månaden sattes in på en postsparbanksbok.

Denna fick jag vid 40 års ålder. Det blev många skratt då vi såg de små märken och den vackra handstil som bekräftade insättningen. Med ränta på ränta hade det blivit ett bra belopp.

Varför slutade jag detta trevliga jobb? Det var så att varje gång jag skulle ut från biblioteket måste jag gå över bakgården portieren hade förbjudit mig att gå stora vägen.

Här träffade jag kockarna som jobba på Tunneln och fann deras yrke intressant och trevligt. En gång kom köksmästaren bort till mig då jag stod och tittade i dörren och frågade om jag ville lära till kock. "Ja, gärna", svarade jag och gick hem till Mor och Far med beskedet. Här blev det förbud ögonblickligen. Men tjatet fortsatte. De gav upp så småningom och villkoret var: "Kock får Du lära till men då skall det vara på Druvan."

Mor hade pratat med källarmästaren där. Flera år efter frågade jag om anledningen till att inte få lära på Tunneln. "Där gick för många galanta damer och dansa", var svaret.

En annan historia är att jag arbetade på Tunneln fem år, och som servitör flera år senare när jag själv bestämde. När jag talade om att sluta blev Mor ombedd att komma upp till S.B. Nosslin. Här blev jag erbjuden utbildning för att följa med till Gamla museet som vaktmästare. Vet inte om beslut var fel då jag tackade nej. Biblioteket och dess verksamhet har alltid haft en plats i mitt hjärta och mycken nytta har jag haft av lärdomarna jag fick.

Detta skrevs hösten 1997.

Av Lennart Ekman 07 aug 2001 11:19