sourze.se

Det sista som ska tystna

Om vi kunde klä känslan i ord, skulle vi inte behöva musik. Därför kan jag inte skrika ut allt jag vill skrika ut. Bra musik är viktigare och mer fantastiskt än något annat. Det vet ni ju redan.

Etta på albumlistan ligger Tomas Ledin.

När Selma i "Dancer in the dark" förtvivlat och kraftlöst stöter sina handflator mot den kala fängelseväggen, är det inte för en dödsdom bokstavligen hänger runt hennes hals utan för att det så förbannat tyst. Bara den minsta av toner eller trumslag kan rädda henne ur helvetet. Så länge musiken är där kan inget hemskt hända.

Etta på tv-toppen ligger Lars Berghagen

Jo visst, kvalitet är väldigt sällan lönsamt. Det vet ni ju också. Så varför uppröras? Låt de stå kvar på sin sida staketet, så står vi kvar här. Men samtidigt finns det talangfulla låtskrivare som aldrig når oss, på grund av att skivbolag vill tjäna pengar och "folket" sväljer utan att tugga.

Låtskrivare som får oss att skaka, gråta, dansa och som anstränger sig för att allt detta ska drabba oss samtidigt. Låtskrivare som aldrig får utveckla sin talang, för att det alltid är säkrare att skriva om ännu en Jessica Folker än om Jari Haapalainen.

Det måste ju finnas plats för musikbevakning som upplyser och inspirerar i någon av de större tidningarna eller tv-kanalerna. Är det för mycket begärt att den normalt intresserade, då och då, ska kunna hitta något nytt att älska i någon av dessa medier?

Varför bemöts seriös musikjournalistik med skepsis? Måste man söka sig utåt kanterna för att slippa få ett Excellence-tuggummi intryckt i käften?

Hur hamnade jag här? Jag skulle bara förklara för er hur mycket musik betyder för mig. Men att recensera sina egna känslor verkar ta en på villovägar.

Förra sommaren spelade jag in ett blandband till min syster. Mest pop och soul som jag trodde skulle kunna intressera och glädja henne. Kommentaren som följde efter en första genomlyssning har fastnat i mitt innersta.

"Detta är inte popmusik. Det får mig att vilja resa."

Det är fortfarande den mest klarsynta recension jag hört. Sluta aldrig att resa, om så än bara i fantasin. Men allt det här vet ni ju redan.

Fyra själavandringar vecka 29:

Built to spill - "Ancient melodies of the future" album
I min lilla värld är ett nytt Built to spill album stort. Oj, så stort.

My morning jacket - "At dawn" album
Så vansinnigt vackert!

Mull historical society - "Animal cannabus" singel
Där satt den!

Grand Drive - "Holding on" EP-spår
Det är precis vad jag ska göra från och med nu!


Om författaren

Författare:
Krister Eriksson

Om artikeln

Publicerad: 21 jul 2001 18:17

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: