Sverige åt svenskarna! Del 2

Jag vill leva, jag vill dö i Norden! - Den ihåliga välviljan.

I de fem skribenternas artikel "Sätt invandrare i arbete direkt" dras riktlinjer upp för ett nytt sätt att introducera invandrare. En brist i dagens introduktion påpekas vara att den vilar på "schabloniserade och kollektiva lösningar".8 Eftersom statliga verk per definition är överordnade individer brister de emellertid i förmåga att tala om och för individer.

Trots att skribenterna beklagar att det har varit "invandrarskapet i sig, snarare än individens förutsättningar och behov"9 som strukturerat integrations-arbetet, visar artikeln att "invandrare" är en underordnat kodad kategori. Detta framkommer främst genom en paterna-listisk attityd på den semiotiska nivån, vilket jag nu ska visa genom att lyfta fram några passager ur artikeln.

"Nyanländas första tid i Sverige är avgörande för att integrationen ska bli framgångsrik. Då läggs grunden för individens delaktighet i det svenska samhället och möjligheterna till egen försörjning. ... Detta måste vara utgångspunkten för samhällets insatser under flyktingars och andra nyanlända invandrares första tid i Sverige ..."10

Så inleds artikeln. Det första som sker är att ett sociologiskt påstående läggs fram som ett faktum, och trots att inget resonemang tas till hjälp för att styrka påståendet menar skribenterna att detta påstående "måste vara utgångspunkten" för myndigheternas arbete. Läsaren förväntas alltså oproblematiskt ställa sig bakom den inledande uppfattningen, som om det var "sunt förnuft".

Hur kan det komma sig? Jo, om vi studerar meningen finner vi att den bygger på populärpsykologiskt allmängods, applicerad på en ny kontext. Det okontroversiella psykologiska/sociologiska uttalandet handlar egentligen om barn. "Första tiden är avgörande för utvecklingen, då läggs grunden för uppfostran, socialisering...", etc.

Eftersom denna uppfattning upprepats tills den blivit allmängods vad gäller barn, finns själva strukturen som en essens i vårt språksystem. När den sedan appliceras på en annan kontext, i det här fallet invandrare, ringer en igenkännande klocka hos läsaren, och om skribenterna har tur accepteras uttalandet. När vi granskar uttalandet närmare finner vi emellertid att det enda som stödjer uttalandet är en "normal" uppfattning om barn. Nyanlända glider således över i nyfödda, vilket inte bara implicerar en uppfattning om kulturer som främmande och åtskilda, utan också en degraderande bild av invandrare.

Senare i artikeln läser jag följande:

"Invandrade personer tillför ständigt kompetens och yrkeskunnande till landet. Här finns kompetens som är efterfrågad på den svenska arbetsmarknaden. Den kompetensen måste vi tidigt ta till vara och utveckla, både för samhällets och den enskildes bästa. Migrationsverket och Arbetsmarknadsverket ska kartlägga den enskildes utbildningsbakgrund och arbetslivserfarenhet, redan under tiden han eller hon väntar på beslut."11

Här finns två centrala uttalanden:
A Efterfrågad kompetens finns.
B Bakgrund ska kartläggas.

A handlar om ett tillstånd som hänger samman med invandringen och är alltså inte något nytt. Däremot syftar Bpå det kommande, nämligen de förändringar som skribenterna vill få till stånd. Detta implicerar alltså att kompetensen i dagsläget inte tas till vara, trots att den är "efterfrågad på den svenska arbetsmarknaden", vilket skribenterna också själva uttalar på annan plats i artikeln. Frågan är varför någonting som finns - och är efterfrågat - inte tas till vara.

I B framkommer också att det är verken som ska kartlägga den enskilde, "vi svenskar" kartlägger "invandraren". Betyder det att invandrarens kompetens inte sträcker sig så långt som att redogöra för sin egen utbildning? Främlingen måste utvärderas enligt våra referensramar så att lämplig plats kan tilldelas henne eller honom.

Sammantaget måste vi utifrån skribenternas resonemang dra slutsatsen att anledningen till att kompetensen inte tas till vara är att "vi" inte har kartlagt "dem". Är det så att kompetensen inte syns förrän den kartlagts av oss? "Kompetens" existerar i själva verket endast som en relativ variabel inom ett givet språksystem och måste därför kallas till närvaro genom de som har formuleringsprivilegiet.

Enklare uttryckt måste en "medlem" svensk gå i god för en "icke-medlem" invandrare. Om kompetens inte kan tas tillvara i dagsläget innebär det alltså att vissa personer inte antas kunna tala för sig själva. Detta är en lucka i arbetsmarknadens struktur, en öppning för att undersöka den kodifiering av individer som försiggår på samhällets olika plan. Denna kodifiering kan jag inte tolka som något annat än rasistisk. En sådan problematik underlåter emellertid skribenterna att beröra.

Vidare upplyser skribenterna oss om välviljan i det nya projektet:

"Migrationsverkets organiserade verksamhet ska vara individuellt anpassad och därmed till nytta för individen oavsett utgång i asylärendet."12

Denna vid första anblicken innehållslösa mening bär förmyndaraktiga konnotationer under kosmetikan. "Oavsett utgång" måste innebära att "kartläggningen" gagnar individen även om hon eller han ska utvisas. Skribenterna menar alltså att när "vi" har förklarat för "invandraren" vad hon eller han har för kompetens har "invandraren" fått ny information, som till och med kommer till nytta när hon eller han reser hem.

Först och främst måste det antas att en asylsökande vill ha asyl. Att säga att "vi" har gjort nytta för henne eller honom vid utvisning måste ses som översitteri. Vidare är den "kompetens" som kartlagts en kategori helt beroende av kontexten, dvs det handlar om ett instrumentellt värde som kodas i systemet "den svenska arbetsmarknaden". Att tro att vi kan ge ny information om en icke-svensks kompetens som ska gälla i hemlandet måste implicera en logocentrisk kunskapssyn, vilket i det här fallet innebär intellektuell rasism.

Logocentrism är viljan att värdera det närvarande högre än det frånvarande. I samband med teorin om närvarande och frånvarande entiteter i det meningsskapande systemet av skillnad, som beskrivs i inledningen till denna uppsats, innebär det alltså att binära oppositioner ordnas hierarkiskt och att den som har formuleringsprivilegiet kodas som överordnad.

Skribenterna konstaterar också att "kommunen, utbildningsanordnaren och arbetsförmedlingen säkerställer kvaliteten i introduktionen".13 Introduktionen kan liknas vid en skolgång, precis som grundskolan och högre studier kan sägas vara en introduktion till samhället. På samma sätt som kvaliteten i all skolgång bör kontrolleras borde också denna introduktion kontrolleras.

Däremot är det tveksamt huruvida samma instanser som står bakom utbildning-en skulle kunna uttala sig konstruktivt om den. Enligt min mening betyder ovanstående citat föga mer än att en butiksinnehavare försäkrar mig om att grönsakerna smakar gott. Vi måste fråga oss vad "kvalitet" innebär, likaväl som vi ifrågasätter butiksinnehavarens anspråk på god smak.

Sammantaget pekar en närläsning av artikeln på hur skribenterna, trots sin uttalade vilja att se individer, istället talar om en kategori. Denna symbolisk-semiotiska kategori "invandrare" är alltjämt kodad som "den andra", och denna andra måste vara annorlunda för att kategorierna ska få mening. Skribenterna är med all säkerhet välvilliga. Rasismen ligger på ett slags omedvetet plan, i samhällets struktur, och kommer till uttryck i språket.

Just därför är det viktigt att vara vaksam på semiotiska tendenser i det vi kan kalla "det offentliga samtalet". De institutioner som som står bakom artikeln är maktcentra i samhället, de har inflytande över medborgares liv. Deras uttalade uppgift är att minska glappet mellan "vi" och "dem", eller till och med skapa ett allomfattande "vi". Ändå reproducerar de en dikotomisk uppdelning av individer.


_______
7 Carlgren m.fl. 2001
8 Ibid.
9 Ibid.
10 Ibid.
11 Ibid.
12 Ibid.
13 Ibid.

Av Martin Karlsson 02 jul 2001 10:59