Sverige åt svenskarna! del 1

D Å Ä R A T D I T T N A M N F L Ö G Ö V E R J O R D E N

"Jag är svensk", skrev Sonja Åkesson i dikten "Självbiografi replik till Ferlinghetti" och de flesta förstod nog vad hon menade. Det ligger vid första anblicken inget problematiskt i detta uttalande. Annat är det med uttalande som "jag är kurd", då själva nationaliteten bär en politisk konflikt. I sådana fall står kulturella identiteter och rättigheter på spel. Svenskheten anses emellertid inte laddad på ett sådant vis.

När jag är utomlands svarar jag på automatik, "jag är svensk". Det går lätt: Im Swedish, Sono Svedese. Jag brukar heller inte bli ifrågasatt. Men vid ett tillfälle, jag tror att det var i USA, var det någon som förbryllat sade ungefär: "You are from Sweden, but you have brown hair and brown eyes". Jag tyckte att uttalandet var en smula dumt och förklarade att svenskar härstammar från olika geografiska områden. Men var det dumt sagt? Vad innebär det egentligen att vara svensk? Den förbryllade frågan om hår- och ögonfärg är i förlängningen en öppning för att börja problematisera Sonja Åkessons och mitt mantra: "jag är svensk".

För i slutändan är det inte mitt pass, mina föräldrars ursprung eller ens min egen födelseort som får mig att säga meningen. Det handlar istället om att jag känner mig svensk. Kanske handlar det till och med om att när frågan om nationalitet dyker upp finns inget annat som passar. Jag är inte norsk, inte engelsk, inte spansk, inte etiopisk, inte indisk och så vidare.

J A G V E T A T T D U Ä R O C H D U B L I R V A D D U V A R

SVENSKAR OCH INVANDRARE
Att det inte är så enkelt att den som bor i Sverige också är svensk torde vara uppenbart. Vid en flyktig titt i dagstidningar och på nyhetsprogrammen framkommer istället att befolkningen i Sverige utgörs av svenskar och invandrare. Det som fick mig att skriva den här texten var ordet "invandrare" som en kategori, en kategori som enligt mig är alldeles för vid för att överhuvudtaget bära mening.

I Sverige bor människor som är födda både inom och utanför landets gränser. En godtycklig person A är född, eller har föräldrar som är födda, utanför Sverige och en godtycklig person B är född, eller har föräldrar som är födda, utanför Sverige. Det innebär inte att person A och B har något mer gemensamt än just födelseorten "icke-Sverige". Att vara dansk eller amerikan i Sverige leder inte till samma belägenhet som att vara etiopier i Sverige. Likväl går de alla under samlingsbegreppet "invandrare", vilket står i motsatsförhållande till "svenskar".

Vi kan konstatera att epitetet "invandrare" inte ger oss särskilt mycket information om den empiriska verkligheten. Ändå används begreppet flitigt i det offentliga samtalet. Detta initierar en del frågor:
Vet en skribent vad hon eller han menar med ordet "invandrare"?
Vad är den outtalade förförståelse en läsare förväntas dela med skribenten?
Vad är syftet med att reproducera en uppdelning mellan svenskar och invandrare?

FRAMGÅNGSRIK INTEGRATION
Den 29 april 2001 publicerade DN Debatt en artikel med rubriken "Sätt invandrare i arbete direkt". Bakom artikeln stod fem skribenter: generaldirektörerna för Arbetsmarknadsstyrelsen, Integrationsverket, Migrationsverket och Skolverket, samt ordföranden i Svenska kommunförbundet.

De tillkännagav en överenskommelse om en ny inriktning för integrationen av invandrare. Genom samarbete mellan de statliga verken, samt ett fokus på individen, ska nyanlända snabbt kunna sättas i arbete - vilket enligt skribenterna är essentiellt för en god integration. 1

I den här texten kommer jag att analysera artikeln och peka på hur vissa uppfattningar om verkligheten kommer till uttryck på den semiotiska nivån. Jag kommer att visa hur språket avslöjar en hierarkiskt kodad människosyn baserad på strukturalistiska kategorier.

EN TEORETISK FOND
Innan jag går vidare till analysen ska jag närma mig ovanstående frågor med hjälp av en teoretisk modell. Eftersom vi kommer att röra oss på ett språkligt plan finner jag det lämpligt att ha ett semiotiskt perspektiv, varför jag nu ska redogöra för en poststrukturalistisk syn på språket.

Semiotik är läran om tecken och dess betydelse, hur mening skapas och förmedlas. I den strukturalistiska och senare poststrukturalistiska uppfattningen ges tecken mening genom sin relation till andra tecken. Vi kan således inte förstå vad en "man" är utom genom dess motsatsrelation till "kvinna" och vice versa. De binära oppositionerna är den viktigaste relationen i detta språksystem. De är entiteter som uppfattas som varandras motsatser, t.ex. man/kvinna, vit/svart, förnuft/känsla, kultur/natur osv. 2

Eftersom en sådan entitet inte kan förstås utan sin motsats måste vi emellertid, enligt en poststrukturalistisk uppfattning, erkänna det frånvarandes betydelse för det närvarande. Varje entitet vi vill ge absolut närvaro är bestämt av ett förhållande till det andra, det vi ser som frånvarande. Vit är inget annat än frånvaro av svart. 3

I detta språksystem skapas en verklighet genom skillnader. Vi måste således förstå både institutioner som "samhälle", "identitet", "kultur" osv. och individuella identiteter, som skapade genom språklig praktik. 4

Vidare måste vi skilja mellan två verkligheter. Den ena är en symbolisk-semiotisk verklighet, uppbyggd av överordnade strukturalistiska kategorier. Den andra är en empirisk-materiell sådan, komplicerad, full av diversitet och omöjlig att rymma i det förenklade fält som språksystemet är. 5

I den förstnämnda existerar "svenskar" och "invandrare", i den andra människor som aldrig oproblematiskt kan etiketteras på detta enkla vis.

Figur 1 illustrerar diskrepansen mellan dessa två verkligheter. De grå cirklarna representerar materiella objekt/subjekt i den empiriska verkligheten. De svarta rutorna representerar entiteter som kallas till närvaro genom den språkliga praktiken, eller enklare uttryckt: etiketter. Rutorna skulle kunna stå för "svensk", "invandrare", "man", "kvinna", "medborgare" etc., medan cirklarna är människor. Diskrepansen mellan nivåerna har att göra med åtminstone tre brister:

De symbolisk-semiotiska kategorierna kan inte omfatta den empirisk-materiella verkligheten. Summan av de förstnämnda är mindre än den sistnämnda.
De symbolisk-semiotiska kategorierna överlappar varandra, trots att de i språksystemet upp-fattas som åtskilda entiteter.
De symbolisk-semiotiska kategorierna får endast mening genom att negera det frånvarande, dvs. "svensk" betyder "icke-invandrare".

Punkt 2 och 3 säger emot varandra. En entitet får mening genom att förneka det frånvarande och är därför beroende av det. Det frånvarande läcker också in i det närvarande. Kategorierna kan alltså inte vara absoluta.

Med detta vill jag illustrera den symbolisk-semiotiska verklighetens paradoxala karaktär. Den är som sagt ett förenklat fält, uppbyggt av överordnade strukturalistiska kategorier, ett meningsskapande system av skillnad.

I den poststrukturalistiska traditionen ses alltså kulturella identiteter som symbolisk-semiotiska entiteter. Identiteter formas i relation till det frånvarande eller den andre, dvs. av vad den inte är. 6 Vidare kan vi lägga ännu en dimension till vår förståelse av identiteter. Om den symbolisk-semiotiska verkligheten skapas genom språklig praktik skapas identiteter för att ge andra identiteter mening. Identitet skapas dessutom genom en negation av "den andre". Vi skapar alltså vår egen identitet endast genom att i språksystemet skapa "de andra".

Poststrukturalistiskt inspirerade forskare har undersökt hur kunskap om "lägre civilisationer" dels legitimerade kolonisationen, dels syftade till att förstärka den västerländska civilisationens självbild. Genom att konstituera "de andra" som ociviliserade och naturbundna framhävdes den egna civilisationen och kulturen. 7

TILL VERKET SKRIDER JAG
När det offentliga samtalet behandlar "invandrare" reproduceras således en entitet i den symbolisk-semiotiska verkligheten. Ordet måste förstås med hjälp av en outtalad förförståelse av det strukturalistiska fältet som utgör språksystemet. Användandet av sådana kategorier tar alltså en viss världsbild för givet. En världsbild som inte är världen, men ett samtal om världen. Detta samtal lär oss att det finns svenskar respektive invandrare, och att den ena inte är den andra. Enkelt uttryck är det en överenskommelse.

Det finns inget svenskt utan icke-svenskt. För att upprätthålla en svensk kulturell identitet måste en skillnad markeras gentemot "de andra".

---
1 Carlgren m.fl. 2001
2 Berger 1999:71
3 Kemp 1990:57f, 112, 117f
4 Eriksson m.fl. 1999:17f
5 Mohanty 1999:204f
6 Woodward 1999:35
7 Mohanty 1999:198f, Mudimbe 1999:146

Av Martin Karlsson 02 jul 2001 09:43