Situationism för alla del 1.

Vänstermänniskor står ofta helt förbryllade inför situationisterna, för de passar inte in. De hade ett perspektiv som är så radikalt annorlunda. Politisk aktivitet, så som vänstern oftast definierar den, dömdes från början ut som en isolerad och alienerad verksamhet som inte hade med det verkliga livet att göra.

Det verkliga livets - alltså vardagslivet - svindlande ögonblick, outhärdlig dödtid som släpar sig fram - där har ni situationisternas referenspunkt.

Det som blev Situationistiska Internationalen var från början en konstnärlig rörelse och de var inte inriktade på att lansera och slå mynt av sina egna fixa karriärsidéer. Den sanna kreativiteten. Nej de ville något helt annat, de ville förgöra den gamla världen och dess hinder mot sann, ursprunglig kreativitet, de ville på en och samma gång avskaffa och förverkliga konsten. Avskaffa den som en aktivitet och forum för specialister på upplevelser, som något som en vara som vilken som helst kunde köpas och säljas.


De ville förverkliga den på det viset att själva livet blev till en konst där njutningsfylld lek och inte tvångsmässigt reglerat arbete, var rättesnöret här i livet. De satte som mål att skapa situationer som var människans begär värdiga. Därav beteckningen "situationister".

"Situationism" som term förkastades med förakt eftersom alla låsta tankesystem och ismer utövar ett begränsande inflytande på människors tankar och handlande och till sist stelnar till en död ideologi. De menade vidare att den tilltagande tekniska automatiseringen gjorde ett omedelbart steg bort från löneslaveriets tyranni möjligt.

På vägen mot ett tillstånd av utbredd autentisk och skapande mänsklig aktivitet måste den hierarkiska principen dras i smutsen över hela linjen. I politiken som i vardagen, i konsten som i vetenskapen, på jobbet som i familjens hägn, i varje samtal som i varje samlag. Man kan lugnt påstå att inget mänskligt verksamhetsfält var situationisterna främmande.

Deras teorier är sammanhängande och integrerade på ett sätt som gör det svårt att rycka ut enskilda komponenter och på något annat sätt ville de inte ha det heller.

Situationistiska Internationalen bildades i Alba i Italien 1957 och hade till en början åtta medlemmar. Med tiden började situationisterna allt tydligare att utveckla en teori om världen som ett organiserande av föreställningar i såväl praktisk som bildlig bemärkelse, något man gav beteckningen "skådespel" ett världsomfattande system som utmärks av att den stora massan av människor med eller mot sin vilja är dömda till att passivt betrakta den ordning som de härskande minoriteterna organiserar.

Skådespelet genomsyrar allt. Inte bara uppenbara företeelser som media och reklam, utan det tränger också in i och förvanskar så gott som allt mänskligt handlande. Här är "representationen" en av skådespelets mest verkningsfulla metoder - inte bara möjligheten att realisera politiska idéer är idag fjärmad från oss genom inrättandet av representanter, utan även våra innersta önskningar och begär den moderna filmen är till exempel ett av den sorgliga konsthistoriens sorgligaste kapitel.

I ett sådant system reduceras människan till varukonsument -ja, i vissa stycken själv till vara allt under det att varan antar mänskliga drag, exempelvis det fasansfulla utnämnadet av döda ting till "livskamrater", skor, bilar, platttänger eller vad det nu vara kan - och har inte annat val än att själv bidra till produktionen av dessa varor och denna varukonsumtion som alienerad.

Hon tvingas frånhända sig det verkliga livet för möjligheten att alls överleva. "Will I live tomorrow, I just can say, but I now for sure: Im not living today", sjöng Jimi Hendrix. Situationisterna visste vad han menade. Ja, mer än så. Situationisterna gjorde anspråk på att deras idéer levde i människornas sinnen "som fiskar i vattnet".

Att de själva uttryckte önskningar och begär som var så djupt mänskliga att alla bar på dem, och så strängt förtryckta att de flesta inte var medvetna om deras existens.

Det var dessa djupa underströmmar som situationisterna ville kalla upp till ytan och få att bryta igenom. Och deras stämma är lätt igenkännbar i den sena 60-talets revolutionära utbrott i Frankrike, först i den så kallade Strasbourg-skandalen, och sedan i det som så ytligt brukar etiketteras som "Maj 1968". Strasbourg-skandalen Hösten 1966 tog en situationistiskt inspirerad grupp över studentkåren i Strasbourg och förklarade sin avsikt att helt enkelt upplösa denna.

Så långt gick det aldrig, men man hann publicera en pamflett av Mustapha Khayati, "Om eländet i studentmiljön" -som utan all misskund med världsliga och akademiska auktoriteter lägger fram det situationistiska programmet: "Den moderna historien kan inte frigöras och dess otaliga resultat kan inte fritt användas annat än av de krafter som den undertrycker: arbetarna utan makt över produktionens förhållanden, mening och resultat".

Liksom proletariatet redan under 1800-talet var filosofins arvtagare har det nu blivit arvtagare till den moderna konsten och den första medvetna kritiken av vardagslivet.

Det kan inte avskaffa sig självt utan att samtidigt förverkliga konsten och filosofin. Att omvandla världen och förändra livet är för det en enda och gemensam sak, oskiljaktiga fältrop som beledsagar dess avskaffande som klass, det nuvarande av knappheten styrda samhällets upplösning och det slutliga tillträdet till frihet.

Av Ingela Olsén 01 apr 2001 13:26