Novell: Hon och sorgen

Hon såg ljuset falla över träden som det gjort tusen och åter tusen kvällar innan denna. Hon hörde susandet när vinden spelade sin melodi för att så småningom tystna till ro för natten. Hon kunde känna kylan komma krypande uppför armar och ben där hon stod i det höga gräset. Allt detta och ingenting for genom hennes trötta huvud. Allt detta som hade varit nog att bara njuta men nu istället plågade hennes sargade själ. Varför var livet så svårt, varför kunde hon aldrig få frälsas i dess famn? Var det bara döden som kunde komma med den lindringen? Var det bara döden som kunde ge henne ro? Hon ville bli ett med de susande trädkronorna, hon ville uppfyllas av den dunkla kvällens mylla och sötma. Hon ville vaggas till ro i dess sövande famn. Hon ville drunkna, försvinna, för livet var allt för plågsamt att levas. Hon ville uppslukas av den gråtonade himmelen för att aldrig mer återvända.

När så mörkret stilla la sig över skog och mark satt hon hopsjunken på en murken stubbe utan att längre känna nattens annalkande kyla. Det rufsiga blonda håret dolde väl hennes ansikte likt manen på en ostyrig häst. Hennes bara, smutsiga fötter darrade en aning vid attacken från några nyfikna myror men hon märkte det inte. Hennes tankar var i ett annat liv, i en annan tid långt borta. Där sken solen och bland blommorna på ängen kunde hon se sina barn lyckligt springa runt och leka. Deras skratt klingade vällustigt mot skyn och hon kunde känna smaken av jordgubbar och grädde. Hon anade doften av nybadat barn med håret i tovor och hon kände mjukheten av oljan mot deras hud. Hon log och lät sig vaggas in i drömmen för att möta sina älskade och ta emot dem med sin öppna famn. Så satt hon med armarna runt sin kropp, vaggandes till nattens rytm ända tills den första morgontimmans allra nyvaknaste solstråle träffade hennes bleka ansikte. Där satt hon när de fann henne efter en hel natts sökande i skogarna. Men aldrig mer fick de henne tillbaka.

Hon hade begett sig till en tryggare plats. Hon hade vandrat den långa vägen mot ljuset och där hade hon åter mött sina barn, sina älskade små flickor. Där i landet mellan jordeliv och död tänkte hon för alltid stanna, ingen skulle någonsin få väcka henne igen. Hon andades och hon log men hennes ögon var för alltid slutna, hennes kropp för alltid stilla.

Hon behövde inte heller se den förtvivlade sorgen och smärtan i ögonen på honom som fann henne. Hon behövde inte försöka trösta och lindra hans sorg. Nu skulle hon ta hand om sig själv och bara låta själen bädda åt sig i moln av bomull och sorglös skrud. Hon skulle vara tillsamans med sina barn trots allt. Hon hade saknat dem så fruktansvärt efter branden på skolan att hon trodde att hjärtat skulle slitas ur hennes magra och tärda kropp. Hon hade slagit, skrikit och förbannat. Rösten djupt i hennes hjärta som först hade skrikit "Ge mig dom tillbaka" började istället ropa "Ta mig till dom". Hon hade trots allt klamrat sig fast i vardagen för att trösta spillrorna efter den man som var hennes make.

Ett tag var det just vårdandet av mannen som höll henne på fötter, tog upp hennes tid som aldrig tycktes ta slut. Tiden som var hennes värsta fiende, tiden som bara fanns där och plågade henne med minnen och ångest. Tiden som födde tankar och frågor som inte hade något svar. Men nu hade hon äntligen funnit sina änglar åter och aldrig mer skulle hon släppa dem utom räckhåll från sin moderliga famn. Aldrig mer tänkte hon vända åter...

I ett rum på sjukhuset spelar solstrålarna morgontrött över en solkig säng. Filten är slängd på golvet som om det varit alldeles för varmt under natten. På kudden vilar hennes huvud med munnen så vackert leende och kärleken står tydligt skriven i hennes ansikte. Handen rör sig sakta fram och tillbaka i luften som om den smekte över håret på ett litet barn. Ögonen glittrande av lycka ser bara inåt och långt, långt bort. Där tänker hon stanna för evigt, där tänker hon leva utan sorg.

Av Iréne Schmocker 22 mar 2001 09:49