Vargflocken - gå med eller gå under?

Jag fick någon sorts märklig vision beskriven för mig under en intervju förra året i finansvärlden.

Denna "uppenbarelse" beskrev en vargflock som rasade fram över en slätt. Flocken, formerad som en kil med ledaren i spetsen, skrämde undan alla andra djur i skräck. Ett stort dammoln steg upp mot himlen när vargarna sprang framåt på slättens mitt. Man jagade obönhörligt framåt, alla andra fördrevs och för flockens framfart fanns inga hinder.

Efter detta ombads jag berätta om vad denna vision sade mig. Vänligt men bestämt ombads jag delge ett uppriktigt svar - man skulle märka om jag försökte säga vad de ville höra.

En naturlig tanke vore ju att dessa vargar, dessa uppenbart farliga rovdjur, borde fångas in och kanske skjutas för allas säkerhet. Men tvärtom - det rörde sig om den stora stoltheten, framåtandan och styrkan hos vargflocken.

Visionen om den skräckinjagande flocken var en symbol och ledstjärna för de anställda. Jag fick förklarat för mig att här handlade det inte om demokrati, här fanns inte utrymme för någon Robin Hood. För att ge sig in i branschen måste man veta reglerna: de starka ingick till sist i de starkas förbund, medan de svaga och mediokra fick sitt förbund.

Företaget var med denna ledstjärna oerhört framgångsrikt i jämförelse med sina konkurrenter.

Innan man planerar en karriär i den moderna finansvärlden eller den moderna företagarvärlden överhuvudtaget måste man således ha vissa saker klart för sig. Vill man jaga pengar som en varg? Vill man vara en fri människa eller ingå i en flock? Vill man löpa risken att bli en omegavarg?

Bakgrunden till sådana här vanligt förekommande visioner kan ju vara många. De företagsledare som har värdigheten i behåll borde inte själva tro på dem - kan man i ärlighetens namn vara stolt över att likna sig vid ett rovdjur? - men huvudsaken är att de anställda tror på och lever sig in i visionen. Man frågar sig varför ett sådant språkbruk och sådana här bilder letar sig in hos företagen.

På en annan intervju, inom samma firma, fick jag en annan fråga. Denna gången gällde det att förklara på vilka sätt jag var bättre än, och skilde mig från, de andra sökande. De andra sökande som jag förstås inte hade träffat. Den centrala frågan var alltså om jag ansåg mig vara starkare än andra - då fanns karriärmöjligheterna - eller lika stark som de andra, då saknades dessvärre den stora drivkraften.

Endast i relation till andra kunde kompetensen skönjas. Jämförelsen är nödvändig därför att finansföretaget ifråga anser sig vara starkare än de som springer undan från slätten där flocken drar fram. De ser sig som stålmännen som överträffar de mediokra, de genomsnittliga som bara uppnår en inkomst som motsvarar behov. De som inte vill viga tid och övertid åt att ständigt skaffa mer och mer pengar flyr i skräck.

Man går alltså med i flocken eller så går man under.

I kapitalismens värld är vargflocken våra räddare. Dessa eldsjälar som skapar jobb åt andra. Dessa dynamiska framtidshopp och starka viljor som har som enda mål att tjäna pengar.

En för dessa "framstegsivrare" ljus vision framträder - en värld där den allsmäktiga flocken har jagat alla andra från slätten som bara tillhör dem. Den dystra visionen framträder parallellt, där flocken ägnar mindre tid åt jakt, nöjer sig med ett mindre territorium och lämnar plats åt alla.

Om demokrati och jämlikhet är idealet, kvarstår hoppet till dem som inte finner ära och stolthet i att likna sig själva vid rovdjur - och inte heller finner ära och stolthet i att förtryckas och vara rovdjurens offer.

Det största hoppet står förstås till de som kan se klart på tillvaron, till de som inte tvångsmässigt ser en delad värld av jagare och jagade. Till de som lyckats släppa arvet från djuren. Inte ens djur är så enfaldiga att de fortsätter jaga och slita ut sig när de har tillräckligt med byte.

Hoppet står till dem som vet att vår nutid, som alltid, fallit in i nya illusioner och nya ideal. Som vi idag ser tillbaka på 60- och 70-talens hippierörelse kommer man, förhoppningsvis, se tillbaka på millennieskiftet och skratta åt hur människor var upptagna av löner, bidrag, aktier och jakten på onödiga pengar.

Den riktiga faran är om den nuvarande kapitalillusionen verkligen rotar sig som en sanning i vars och ens medvetande.

Var och en inser vad som händer om alla strider om ett begränsat antal resurser, samtidigt som törsten efter mer blir oändlig hos alla. Vi slåss inte om geografiskt territorium, utan om pengar - den legitimerade striden - fast kostnaderna av striden kanske bättre mäts med icke-monetära termer. Om striden utspelas under frihet utan regler kommer alltid några att få mer och andra mindre, så länge det man strider om är begränsat och så länge ingen nöjer sig. En förkrossande seger innebär en förkrossande förlust för andra. Kommer de som får mer ta ansvar för de som får mindre?

Den riktiga faran ligger alltså i det tillvägagångssätt vi alla väljer för att rusta oss för strid - för att inte bli offren, för att inte bli rödluvan, för att inte bli de som får mindre ägnar vi större delen av vår tid åt att bli duktiga krigare. Härvid har visionen om vargflocken letat sig in i våra huvud och vi spelar de giriga företagen i händerna. I takt med att vår oändliga törst efter pengar ökar, vinner företagen mer och mer. Visionen blir verklighet, striden är ett faktum och när dammet har lagt sig framträder segrarna och förlorarna.

Är det vad vi vill ha, en strid? Är det allas vilja - på samma sätt som det genom historien funnits barbariska erövrare och bortjagade folk - att rovdjuren i oss ska manas fram? Jag tror inte det. Ingen vinner i längden: förlorarna har inga medel och de som har alla medel har kastat bort all tid på jakten efter dessa.

Svaret ligger inte i ett omvälvande yttre system utan i ett inre. Svaret är enkelt: det behöver inte vara en strid. Om alla kunde ta endast den del av resurserna de behöver för att leva - och med enkel logik räkna ut hur mycket man kan ta för att andra inte ska bli utan - skulle vi kunna göra annat än strida om medel och ägna oss åt målen. Var och en behöver ett visst mått av medel, varken mer eller mindre, för att skapa en plattform utifrån vilken vi kan nå målen.

Det handlar alltså om vars och ens personliga ansvar. Man måste våga inse vad som är mål och vad som är medel. Det är aldrig för sent att våga genomskåda visioner som leder bort uppmärksamheten från mål som tjänar alla. Den största katastrofen enligt mig är om hela befolkningen inser, när det är för sent, att man kastat bort livet på att jaga medel och inte uppnått ett enda mål. Vad kan vara en större katastrof än att kasta bort livet? Det ligger i vars och ens personliga ansvar att inte missledas av rovdjursvisioner - att inte luras tro att den som på dödsbädden har mest medel är segraren.

Man kan strida sig till territorium, ett slott och en bil, men vi får inte manas tro att man kan strida till sig lycka, utveckling och harmoni. Vilket bör vara viktigast i ett civiliserat samhälle, förutsatt att vi inte eftersträvar en modern stenålder där jakten efter kött och bröd har ersatts av jakten på sedlar och mynt. En jakt som i princip skulle innebära att vi i stridens hetta långsamt raserar samhället.

För vems, frågar sig då de förlorande efter striden, de som ingen lycka fick, de som blev bortskrämda från slätten, är felet?

Ungefär på samma sätt som man rättfärdigar handlingar med att hävda att det är "Guds" vilja att somliga dör när andra lever, kommer felet att vara "vargflockens". Den stora flocken som faktiskt är osynlig - ingen ser den och ingen sluter sig till den.

Ingen ser den därför att den bara är en vision.

De förlorande i striden reser sig till ärevördigt motangrepp med en annan martyrvision om rödluvan - en medellös på förhand dömd kamp - och historien upprepar sig i all evighet, bara under andra förutsättningar och former. Striden upphör aldrig.

Om vi inte vill ägna livet åt meningslös strid och rasera samhället, måste var och en ta ett personligt ansvar, gäspa åt vargflockens och rödluvans tomma lockelser, lägga ner vapnen och formulera ett mål med livet. Ett mål som inte kan skrivas ner eller mätas. Medlen - om det behövs några utom de vi har inuti oss själva - är en bisak.

Frågan löd alltså: gå med eller gå under?

Ingetdera.

Av Henrik Hermansson 19 feb 2001 12:31