Depressioner - när allt är svart

I novembermörkret och regnet går väl de flesta omkring och känner sig lite deppiga. Om man inte livas upp av julen förstås. Längtan efter ljus och sol är väl något som fogar oss människor samman. Men hur är det att vara fast i mörkret? Bara se svart, även om solen lyser och vattnet glittrar?

Jag vet. För cirka fyra år sedan drabbades jag av en djup depression. Det är jag inte ensam om, det drabbar många svenskar av, både gamla och unga. För en del kan det räcka med en samtalskontakt på till exempel PBU eller med någon inom vuxenpsykiatrin. PBU står för psykisk barn och ungdomsvård och är den öppna psykiatri vården för barn och ungdomar upp till arton år. En del behöver mediciner. En antidepressiv medicin kan vara skillnaden mellan ett anständigt liv och ett rent helvete för många. Det är inte lyckopiller. Tillsammans med medicin behövs naturligtvis en samtalskontakt.

Här borde kanske följa lite fakta om depressionens historia, men det här är ingen faktahistoria. Det här är mina egna erfarentheter av barn och ungdomspsykiatrin i stockholm.

Man kan väl säga att allt började när jag var tretton år och gick i sjuan. Jag mådde då ganska bra, hade visserligen inte speciellt många vänner, men skolan gick bra och jag var inte helt utlämmnad till mig själv. Jag har en väldigt bra kontakt med min familj, något som jag är väldigt glad över idag.

Nåja, jag stannade hmma en dag från skolan. Småförkyld som jag var låg jag i sängen och åt godis. Mitt akvarium började låta konstigt inte akvariet, syrepumpen jag steg upp för att rätta till pumpen då det hände. Jag svimmade, det nästa jag minns är att jag vaknade upp i en blodpöl. Akvariet måste ha ramlat över mig när jag svimmade, jag var ensam hemma, med hela låret uppskuret.

Vilken chock! Jag lyckades ta mig till telefonen och snart var ambulans och polis hemma hos mig. Allt kändes overkligt, jag var chockad. Alla var väldigt trevliga, och hjälpte mig bra. När jag kom till sjukhuset operareades jag, lårmuskeln var avskuren. Jag har fyrtio stygn på benet som minne. Under de sex veckor jag spenderade på S:t Görans barnsjukhus tyckte personalen att jag verkade deprimerad.

Jag låg mest på sängen och läste Kalle Anka, var trött och hade väldigt ont. Jag ville inte gå på sjukgymnastiken, men alla sade att det var viktigt och nästan tvingade mig. Det var väldigt dubbelt, när jag var hemma längtade jag till sjukhuset och när jag var på sjukhuset längtade jag hem.

Ett och ett halvt år senare låg jag hemma i sängen och gömde mig för världen. Jag hade slutat prata och hade hörselhallucinationer. Sådana är väldigt skrämmande. Jag hade kontakt med en psykiater, men hon gjorde just ingenting, skrev ut det antidepressiva medlet fontex även känt som Prozac. Hon remitterade mig till PBU. Där var jag två gånger, sedan skickade de mig vidare till en psykiatrisk slutenvårdsenhet och dess akutteam.

På den kliniken kom jag att stanna i flera år, först frivilligt inskriven och sedan enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Jag fick nya mediciner, både antidepressiva och antipsykotiska, samt en väldigt bra kurator. Henne har jag fortfarande bra kontakt med och hon har hjälpt mig mycket.

Under ungefär tio månader pratade jag inte alls. Jag var så deprimerad och hade även drabbats av post traumatisk stress syndrom efter min olycka. Idag är jag utskriven därifrån, förhoppningsvis för gott. Jag har kommit vidare till en dagbehandling där jag får skola och familjeterapi.

Nu är min åsikt att jag borde fått hjälp mycket tidigare, jag borde inte behövt ligga hemma ett och ett halvt år och må rent utsagt skit för att få hjälp. Jag borde inte ha blivit helt inåtvänd och på gränsen till psykotisk för att tas på allvar. Trots allt har jag fått hjälp och mår numera mycket bättre än jag gjort på länge, även om det går mycket upp och ner. Störst hjälp har jag fått av personalen på slutenvårskliniken, som varit helt fantastisk, om än inte jämt.

Så min uppmaning till er är; sök hjälp i tid, och se till att ni får det. Att få prata ut kanske bara ett par gånger kan vara till stor hjälp.

Snälla, sluta säg att ni är deprimerade när ni fått IG på ett prov eller gjort bort er på en fest. Att vara deprimerad är något helt annat, det är att vara längst där nere, i den mörkaste delen av sin själ!

Av Linnea Forsberg 18 feb 2001 15:08