Kärlek är...

Kärlek är, särskilt i början, eufori, pirrande i kroppen; ja, man kan förlora både sömnen, aptiten och kontakten med verkligheten, men det är det värt. Detta är den period som oftast kallas förälskelsen. I en del fall räcker kärleken bara över detta stadium för att senare återkomma men då oftast riktad till en annan person.

Kommer man vidare efter förälskelsefasen så väntar nya känslor och tillstånd. Man brukar säga att kärleken djupnar, men det kan också vara att man fortsätter för att man är rädd att bryta upp eller att man har skaffat sig alltför många gemensamma åtaganden som binder och då är det fara å färde. Hur som helst uppstår stunder av eftertanke, kanske rädsla och ibland mer eller mindre lyckade försök att bryta förhållandet. Har kärleken hållit och blivit djupare så är bara att med gott mod gå vidare.

Ännu längre fram har man faktiskt bestämt sig: vi ska leva tillsammans. När man nått den insikten blommar kärleken och det känns helt rätt. Man har en gemensam trygghet i varandra och bildar kanske familj genom att bli sambor eller både flytta ihop och gifta sig. Nu blandar man också i större utsträckning in familjerna, föräldrar, syskon,annan släkt och vänner.

Det uppstår känslor och bindningar till en större krets människor, naturligtvis på gott och ont. Man kan inte älska alla även om de är släkt på något sätt. Förhoppningsvis finns kärleken till och från ens gamla familj kvar och sträcker sig vidare till ens partner.

Ibland har vi idag lite för lätt att flytta ihop enligt min åsikt. Man bör nog ha en tid av relativt oberoende även om man är vekligt förälskad innan man slår ihop sina påsar. Själv påbörjade jag ett samboende redan 1968, det berömda året, och tycker kanske idag att det var lite tidigt; ett och ett halvt år efter påbörjat förhållande. Att det sedan har fallit väl ut är jag glad över idag.

Nu bor man alltså ihop och ska klara av att dela en stor del av dygnets timmar, göromål och ägodelar. Här vill det till att kärleken är stark och att man känner verklig respekt för den andre. Respekt är en mycket viktig ingrediens i kärleken. Umgängeslivet förändras också och man kan tappa kontakten med vissa gamla vänner men vinner även nya. Jag menar inte att man måste välja bort sina gamla vänner, nej, men det kan finnas de som inte vill acceptera att man faktiskt valt att sätta kärleken främst.

Barn är en oändlig eller i alla fall livslång källa till kärlek. Nu älskar man inte bara varandra utan också barnen. Det ställer stora krav på relationen. Barnen har känsliga antenner när det gäller de vuxnas känslor. Kärlek räcker inte heller utan det måste till ett gemensamt synsätt i många sammanhang för att barnen ska utvecklas i en god riktning. Det räcker inte att älska sina barn, det gäller också att våga vara tydlig och visa vad man vill, att sätta gränser men ändå vara generös, att framför allt ge barnen känslan av att de är viktiga personer både för sig själva och för andra.

Har kärleken klarat sig hit så är det bra, men man kan aldrig vara säker när det gäller kärlek...

Efter ett lång gemensamt liv har kärleken blivit självklar men ändå finns känslorna av eufori kvar och man blir varm av ett enda litet tecken på kärlek, ett telefonsamtal, ett SMS-meddelande, ett mail eller en present. Jag vet nu att den jag älskar är min bästa vän, min livskamrat som finns nära mig även när ibland kontinenter skiljer oss åt.

Kärlek är den viktigaste delen av livet och ska ges i stora doser; den ska aldrig nedtryckas av arbete, karriär, stress eller andra människors inblandning. Sätt upp som mål att leva i kärlek livet ut!

Av Margareta Eriksson 15 feb 2001 09:53