Att leva med en narkoman

Det fanns en tid då jag aldrig skulle ha suttit mig ner och fäst denna historia på papper av rädsla för att ingen skulle tro mig, eller skratta åt mig.

Detta kanske inte är en "artikel" i den mening det ska vara, men det är en inblick i hur det egentligen är att leva med en narkoman. Det finns så många som inte förstår, så många som behöver hjälp och kanske denna text kan hjälpa någon!

Min lillebror är narkoman, det har pågått så långt jag kan minnas även om jag då inte förstod - ingen förstod.
Mina föräldrar är hårt arbetande människor och arbetar dag som natt. Eftersom jag var äldst blev det mitt ansvar att ta hand om min lillebror.

Min bror har alltid varit ett aktivt barn, som klättrade i gardinerna som femåring. Denna aktivitet övergick så småningom till att vara aktiv i konsten att vara så elak som möjligt. Han tryckte ner mig tills jag kände mig totalt värdelös, när han gjort detta övergick orden till slag. Han slog utan anledning och även om han var min lillebror så har han en styrka utan dess like. Min kropp såg ut som svenska flaggan. Blåmärkena hann inte försvinna innan det fanns tio nya.

Eftersom han hotat att ta mitt liv, var jag livrädd och talade inte om något för mina föräldrar. Detta pågick under två års tid och mitt inre var i kaos. Till slut insåg mina föräldrar att något var fel.

Jag, den öppna, alltid glada tjejen hade förvandlats till en nedstämd, arg tonåring. När de väl upptäckte vad som pågick sökte vi hjälp som en familj.

Man kanske tror att allt fungerar bra i detta land, men det fanns köer att ta hänsyn till, socialarbetare som skulle ha sin kafferast 28 gånger om dagen och tiotusentals samtal att ringa. Under tiden vi fick hjälp framdagades det att han använde olika sorters narkotika "ibland".

Detta "ibland" visade sig bli mer och mer för varje dag som passerade. Det verkade som om myndigheterna valde att blunda för detta faktum - så farligt är det nog inte, är en kommentar jag hört ofta.

Jag är inte speciellt positivt inställd till myndigheter och så vidare idag. Jag litade på dem vid så många tillfällen när det gällde min bror och de gjorde helt fel. De gjorde INGENTING! Men mitt hat mot myndigheter har egentligen inte med saken att göra.

Det har tagit oss ytterligare ett par år att komma hit vi är idag, med min bror på ett behandlingshem. Han har varit där i en månad och jag är nog den enda som inte har hoppet kvar. Kanske beror det på att jag sett ALLT och tagit alla smällar.

Jag hittade honom en kväll när jag kom hem, liggandes på golvet med en kniv i ryggen och gärningsmannen lutad över honom. Det är jag som fått ringa polisen när jag hittat honom sniffa kokain eller inta andra preparat. Jag som fått stå ut med att hans knarkpolare hänger i huset dygnet runt. Jag som egentligen varit en förälder, trots att jag bara varit ett barn.

Droger förändrar en människa totalt och alltid till det sämre, men vad man ska komma ihåg är att det är ALDRIG ditt fel att någon använder droger, även om de påstår det. Jag har länge klandrat mig själv för min lillebrors missbruk, men med hjälp från bland annat psykologer och FMN Familjer mot narkotika har jag insett att det är hans eget fel. Jag har inte tvingat honom att svälja, sniffa eller röka. Han har valt det själv!

Det finns hjälp att få, men man får inte ge upp även om det känns tufft. Det kan ta tid och kräva stora kraftansträngningar, men det finns hjälp!

Jag har upplevt rädsla, sorg, ångest, skuld - ja egentligen alla känslor under dessa svåra år. Jag har till och med hatat min egen lillebror. Men idag inser jag att han är sjuk. Han kanske är en narkoman, knarkare och pundare, men han är också människa. En människa som jag trots allt älskar!

Av Marie-Louise Nilsson 02 feb 2001 19:21