Att gestalta den lilla människan

Ibland försöker filmen och teatern att gestalta den "lilla människan". Det är radhus och husvagnar och hårfrisörskor och bråk och skilsmässor och lite kärlek. Vi får se hur dessa människor kämpar på med sina liv, de stretar och står i. Är det riktigt illa så är de arbetslösa.

Ibland upptäcker karaktärerna vilket hemskt liv de lever. Verkligheten blir en livslögn och tillvaron rämnar. Ibland så försöker dessa karaktärer då att hjälpa sina barn att gå vidare och göra det de själva inte gjorde, det vill säga förverkliga sig själva.

Till exempel så kan en karaktär upptäcka hur olycklig han är då han valde att bli civilingenjör istället för att plugga teater på scenskolan Pensionat Oscar. Eller så kan en gruvarbetarfamilj skicka iväg sin son så att åtminstonde han ska kunna utveckla sina talanger och livsdrömmar i dansens värld Billy Elliot. Överhuvudtaget så är nästan alla olyckliga och förljugna i den riktiga världen utanför konstens förgyllda bubbla. Det visar till exempel Magnolia och American Beauty.

För att bli lycklig bland alla villahusen i American Beauty så krävs det en videokamera. Först genom den blir det vardagliga vackert. Och det vackra är knappast det liv karaktärerna lever utan snarare det de förbiser och glömmer bort. En dansande plastpåse till exempel. Videokameran blir konstnären som ser det väsentliga åt karaktärerna och resten av oss halvblinda medelsvenssons.

Film och teater tycks vara, enligt många av sina utövare, unika tillsammans med den övriga konsten då de utövas av människor som frivilligt har valt yrket och dessutom brinner för sanningen, även om de kan ledas på villovägar ibland.

I många så kallade metaverk poängteras, för att nyansera bilden, att konsten är allmänmänsklig, vilket betyder att den har samma problem som resten av världen. Skillnaden är att resten av världens människor inte har valt det de sysslar med. De flesta lever en livslögn. I bästa fall så kan de leva för rättvisa och sanning typ Sigorney Weavers Dianne Fossey i "De dimhöljda bergens gorillor", men inte fan har de roligt.

Sedan kommer dagen då filmen ska belönas på en prisutdelning. En rörd skådespelare kliver upp på scenen och tackar den människa som stått som förebild eller gett inspiration. Alla som tittar på TV och i publiken tycker det är vackert och bra att konsten sträcker ut armarna mot de mindre lyckligt lottade. Alla vet också att det man egentligen tittar på är hur skådespelarens kläder ser ut. Hur många tiotusentals kronor de kostade, om eventuellt silikonimplantat gjorts samt spekulerar i hur mycket det kostade för att anlita skådespelaren.

Den självgoda konsten tackar därför sig själv för sin sociala gärning samtidigt som man visar upp sitt jetset-liv för åskådaren.

- Vi har lyckats men har samtidigt inte glömt bort den imperfekta omvärlden. Tycks konstens utövare säga.

Vad jag nu undrar är: När får jag se en film eller en pjäs som seriöst skildrar människor, instängda inom kulturen. Som upptäcker att de levt en livslögn på teatern när de i själva verket ville bli frisörer. För det finns väl människor som hellre vill bli det än skådespelare? Eller?

Av Stefan Nordberg 22 jan 2001 14:50