Hösäckarna engagerar sig på låtsas

Egentligen vill de kanske bara ha kul, sitta med sin gitarr kring lägerelden och sjunga någon gammal hippielåt.

Men i stället ska de envisas med att gå med i alla föreningar som finns. Med sitt fejkade engagemang släpar de sig fram över föreningslokalernas golv landet över. Håret och kläderna har den rätta slängiga stilen, för att visa
att de är alternativa.

I själva verket finns det alltför många likadana.

Själva tror de ofta att de värnar de svagaste i samhället. De står för rättvisa och jämlikhet. Men därhemma sitter de och skrattar åt dem som inte är som de.

Allt patos faller av när verkligheten kommer och slår dem i skallen.

För när en muslim börjar käfta emot och inte alls tycker synd om sig själv, ja, då passar han eller hon inte in i bilden.

En invandrare är det synd om och det ska så förbli. Vad ska annars de låtsas-engagerade hösäckarna ta sig för?

Det händer att de åker iväg. Till Sydamerika, kanske till Indien eller varför inte Afrika.

Där ska de rädda lite folk. Det spelar ingen roll om ingen vill bli räddad av dem.

En kompis till mig var med en gång, åkte med de rosa bussarna som tar med folk som vill se det RIKTIGA Afrika.

Det blev förstås en katastrof. Männen trodde att tjejerna som ville hjälpa försökte flörta med dem. Barnen sprang sin kos eller skrattade högt åt deras vidbrända skinn. När de till sist nådde en genuin by och skulle äta den
genuina maten blev det nästan krig.

För hösäckarna som var med åt inte kött. De försökte förklara men något sådant hade man aldrig hört talas om i byn. Där tyckte man däremot att den största skymf man kan begå mot någon är att inte äta deras mat.

Men sådana uppenbara stridigheter får aldrig en låtsas-engagerad hösäck att ge sig. De går bara med i en rörelse till, kanske en som handlar om djurens rätt att inte ätas upp i Afrika. Djur kan i alla fall inte käfta emot.

Men ni kanske undrar varför jag irriterar mig, kan jag inte bara låta dem hållas?

Jo visst skulle jag göra det, om det inte vore för att det falska engagemanget förstör bra organisationer. De som är med och verkligen vill påverka får dras med hösäckarna. Ofta är de i ledande positioner - för om det är något de har lärt sig, så är det att ta sig fram i föreningslivet.

När andra försöker sätta igång sina aktioner, föreslår gärna
hösäckarna att man börjar nästa vecka i stället, och helst i något klubbhus på landet så det verkligen tar extra lång tid. Där kan de exercera i gitarrspel framför lägerelden och kanske hångla lite med någon annan hösäck medan alla andra får vänta på att själva arbetet ska sätta igång.

På något sätt trodde jag att de var borta nu, jag som förlorade all lust att engagera mig som tonåring på 1980-talet eftersom de stod i vägen.

Men tyvärr är de inte borta. Jag ser dem här och där, mitt ibland de duktiga och driftiga människorna som vill och orkar göra något för andra, utan att tvinga dem att leva precis som dem.

Snälla ni låstas-engagerade som känner igen er i detta: börja engagera er på riktigt, försök vara lite öppna och nyfikna på resten av världen, eller var schyssta och gå ur era organisationer.

Av Ana Udovic 16 jan 2001 09:18