Ung journalistik är värd mer

Frågan tänker jag dock inte hålla mig från att utveckla hämningslöst.

Ung journalistik är idag antingen fjortis eller anarkistisk, och alltid riktad mot unga. Betyder ung journalistik att journalistiken är för unga eller betyder det att det är unga som är journalisterna? Och i fall av det sistnämnda, måste det faktum att de är unga utesluta att de skriver för vuxna? Unga journalister kanske är för dumma för att klara av det? Jag vet inte, men du sitter just nu och läser det här.

Vuxna läsare har svårt att läsa texter skrivna av unga. Ett skäl är att majoriteten av dagens unga bara skriver för andra unga, eftersom det är lättast och lönsammast. Den journalistiken kan som sagt var delas in i två från varann väldigt avlägsna fack: fjortisjournalistiken och anarkistjournalistiken.

Den anarkistiska modellen är den som vuxna mest intresserar sig av, eftersom det är den sorten av utbredd ung journalistik som berör vuxenvärldens stommar. De äldre läsarna ser dock den journalistiken till stor del som skrattretande, och med all rätt. Dessa ungdomar drivs oftast av en inre svaghet de försöker dölja genom att visa sig starka i grupp, något som ger ett patetiskt intryck. Tillsammans med lättare "av unga för unga"-produktioner som TV-programmet Bullen eller gratistidningen Chili är detta vad vuxna mottagare anser att unga är berättigade till att ha hand om.

Skäl nummer två är att det finns ett tabu kring detta. Vuxna läsare är på något sätt rädda för unga journalister som inte är fjompiga eller anarkistiska, utan faktiskt ger prov på stort kunnande, och visar sig vara inflytelserika på områden vuxenvärlden på något sätt anses ha monopol på.

Att en ungdom skriver om exempelvis samhällsproblem som inte rör ungdomar är lite läskigt. Klarar hon eller han verkligen av det? Vet hon eller han något om det? Dessa frågor ställs i rädsla och med de negativa svar man automatiskt ger sig själv utplånas rädslan, trots att svaren inte stämmer.

Jag förstår de mogna läsarnas skepticism, då de annars bara matas med anarkism och fjortistjabb och med all rätt tror att ämnen utöver dessa är utanför ungas gränser.

Vad jag inte förstår är att många inte vill inse att det faktiskt inte är så. Många unga journalister kan faktiskt skriva om samhället, kulturen och allt annat i vår värld utan att de handlar om dem själva. Inte sällan dessutom på ett högklassigt sätt.

De kan, och det är viktigt att folk vågar ta till sig deras kunskap och tolkning av saker och ting som skiljer sig - om inte drastiskt så oftast på något plan - från de vi får i brevlådan och på TV varje dag. De här skillnaderna är de som gör den unga journalistiken så viktig, men som samtidigt är skrämmande för en stor del av målgruppen, de vuxna.

Dessa vuxna skräms av att någon i teorin underlägsen person hotar deras syn på världen. Om de ens tar sig tid att läsa det vanligaste är att de läser tre rader, klappar en på huvudet och frågar om man vill jobba på Aftonbladet när man blir stor letar de efter minsta spår av anarkism för att klaga på det eller om de inte hittar något så tar de det man skriver med en gnutta salt och återgår till den mycket vettigare artikeln i Dagens Nyheter.

Det är dags för dessa inkongruenta vuxna läsare att inse fakta. DN i all ära, men samhälleliga och kulturella texter skrivna av unga är en ovärderlig resurs som alla bör och kan ta del av. Du behöver inte överge din älsklingstidning, men komplettera din bild med det vi unga erbjuder. Hejda oss inte i vår frammarsch genom att klappa oss på huvudet, ge oss intelligent kritik som hjälper oss att utvecklas.

Detta i sin tur hjälper dig att få en klarsyntare bild av saker som rör både mig och dig.

Av Carlos Rojas Beskow 08 jan 2001 17:31