Sagan om den lilla flickan Alzheimer

Eftersom jag ändå gör ett kort gästspel här på Sourze kan jag passa på att tacka för en riktigt bra artikel. Att ta sagoformen till hjälp för en poäng är riktigt bra. Man känner riktigt hur det skulle kännas att leva i den förvirrade värld de skulle kunna innebära. Vi vet ju inte om det var så det hände, men uttalandet "Hon sa inte nej" fick i alla fall mig att studsa. Det krävs bra mycket mera än en brist på ordet nej för att godkänna ett övergrepp. Det blir inte mer ok att kräva sex av någon bara för att personen i fråga fyllt 70.

Tack igen för en bra artikel.

susanna s: Har du mer info i frågan än den artikel du länkar till? Är det en solskenshistoria är det fantastiskt, men stämmer uttalandet: "Hon sa inte nej", så finns det verkligen anledning att undra. Berättelserna går verkligen isär och då syftar jag inte på tv-program gjorda i enbart ett syfte.

Vet heller inte hur man kan undvika utredningar där minst en de inblandade har en sjukdom som kan påverka omdömet. Det är inte personalens sak att göra bedömningen utan då är det nog bra att låta någon utomstående göra det.

Kan berätta om min mormors syster som led av alzheimers. Hon kände inte igen sin egen man utan frågade sin dotter om vem som var där och städade. Hon undrade också ifall hon skulle skicka iväg honom. Hon såg sina två döda systrar i bilen där hon satt och frågade om inte de skulle med in i huset. Hon kallade sitt barnbarn, som var en nästan tvåmeters man för: Lilla lilla och la sen till sin dotters namn. Hon rymde ut för att hitta sin döda mamma, i en stad som de inte bodde i när mamman levde. Hon fick skickas hem i polisbil. Om nu min mormors syster hade börjat ha ett förhållande med en man som kvinnan på det där hemmet skulle åtminstone jag vara övertygad om att hon inte hade förmågan att göra en riktig bedömning. Hon var också på den mentala nivån att hon inte var intresserad av sex. Hon trodde själv att hon var barn. Det gjorde hon ända fram till sin död.

Jag tycker det var helt rätt att anmäla. En utomstående kan ofta se andra saker än de som ser de inblandade varje dag. Däremot tror jag inte att mannen kunde hållas ansvarig. Han var också bosatt på ett hem av den typen och har troligtvis liknande problem som kvinnan.

Det var för jag hoppades det skulle hända som jag började läsa och skriva på Sourze. Efter ett tag blev jag besviken och övervägde att helt lämna denna sajt. När jag nu kom tillbaka så ransonerar jag vad jag läser och skriver. Så mår både jag och mina meddebattörer bättre:.

Sagoformen är förresten ofta att föredra än pseudovetenskapliga artiklar. Och du behärskar denna form riktigt bra:

susanna s, jag vet inte varför du i det här fallet på ett demensboende i Borås helt litar på personalens omdöme, men inte alls litar på personalens omdöme i Uppdrag Gransknings fall?

Kan det vara så att du projicerar dina” ”friska” tankar, känslor, upplevelser och behov på människor som befinner sig i mycket svåra och smärtfyllda sjukdomstillstånd”? Citatet är taget från Linnea Axelssons utmärkta atikel här på Sourze, "Alzheimersjuka kan inte ta ansvar för ett sexliv".

Tänk om vi kunde värna om varje individ istället för att bara göra en "grupp" av personer med samma problem... Jag kände så mycket när jag läste din artikel. Den är helt fantastisk. Vad som är sant eller inte uttalar jag mig inte om för jag har tyvärr inte sett Uppdrag gransknings avsnitt. Men jag tog den till hjärtat och förstår att det är som du skriver. Många demenssjuka och personer med långt gången Alzeimer har ju till exempel blöja för att de inte kan ta hand om sig själv. Hårda ord, men jag menar inget illa... ingen skulle plocka av ett barn en blöja för att få sin vilja igenom. Varför är det legitimt bland de äldre? Och solskenshistoria in my ass, på länken. Ett tafatt försök att rädda sitt anseende anser jag.

Tack för en fin artikel.