Mina år i svenska koncentrationsläger

Det dyker upp lite artiklar här och där om att det skulle vara "bra" för dom handikappade att klumpas ihop i det jag kallar "läger" igen, men den egentliga orsaken är att staten bara ser en möjlighet att kunna klumpa ihop, som förr, en massa vårdkrävande handikappade som dom sen kan låsa in. Business as usual alltså. Där pengar styr väger alla fina ord lätta. OBS, jag skjuter inte på sittande regering! Detta nedvärderande synsätt skär rätt igenom alla partier från höger till vänster.

Pust Det var en pärs att läsa Fast det jag läste om ,inte överraskade mig precis.Men dina ords berättelse,tar tag och gör djupdykningar,som skakar om rejält och får min ilska att bli aktiverad och sorgen över det som hänt Dig..din familj och många andra att utbrista.HUR kunde detta få ske .KRAM

Att kalla detta för "koncentrationläger! är en fullkomligt osannolikt grov förolämpning mot de som kom levande ur det helvetet...
Kände ett par st
Börja inte devalvera det ordet - också. Det räcker med att begreppet "rasism" i Sverige tappat all vettig betydelse!

#26 Fast, om du hade varit instängd och påtvingad medicin under en stor del av din ungdom, trots att det inte var något fel på dig, skulle du nog inte vara så säker på att du inte liknade det vid koncentrationsläger.

Koncentrationsläger är givetvis ett oerhört hårt ord. Men då jag jobbade på Restads mentalsjukhus 1957-58 var dock likheten stor. Massiva tegelbyggnader som rymda minst 100 patienter vardera. Det var ca 10 sådana hus plus servicebyggnader. Men till varje byggnad hörde 2-4 rastgårdar med fyra meter höga stängsel. Där fanns ingen taggtråd men ändå omöjliga att klättra över. I dessa gårdar fanns många sorters folk många timmar om dagen.

#25/ LJohn och Ni andra som har åsikter om liknelsen ”KONSENTRATIONSLÄGER”, det är ju en bedömning utifrån var och ens värderingar om och hur man upplever något. Personligen håller jag med för det är ju inte jag som skildrat utan en person som själv har erfarenhet av detta och det är ju inget annat än hennes egen bild som jag inte betvivlar det minsta eftersom jag själv arbetar med personer som har någon form av psykiskt funktionshinder. Jag skrev ett brev till vår käre Socialminister och ifrågasatte varför personer arbetar inom psyk. ska få lov att göra det när de som är utsatta för personal inom psykiatrin upplever det som övergrepp, enär pedofiler inte får arbeta med barn. Här är det självklart att vi inte accepterar detta så varför ska vi ens överväga att psykiatrin inte ska ha samma strikta tillsyn. Och Du Inger Olsson, en JÄTTEKRAM till Dig och tack för en bra skriven artikel som verkligen berör. Och visst…Sverige redan på 50-talet skrev på FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, Och MYCKET RIKTIGT som Carlberg #20 skriver att det i början av 50-talet och till 1977 tvångssteriliserade vi kvinnor som ansågs vara lite avvikande. Romer, Samer och de som hade någon form av NP- unktionshinder såsom ADHD och Aspbergers med flera. Skulle man berätta det som utförts utan att nämna att detta skedde i Sverige är jag övertygad om att de flesta skulle beskriva det som KONCENTRATIONSLÄGER och inget annat. Och till ALLA ER som ifrågasätter Inger Olssons artikel….Varför inte börja lite Svensk historia och förkovra Er i lite fakta. Än en gång Inger, bamsekram till Dig för Ditt mod. Kanske kan vi nu börja få en seriös debatt häri Sverige om de verkliga förhållandena. Ser fram mot det och fler sådana här artiklar.

I början av 1950 talet fann inga lugnande mediciner så vissa avdelningar var rena Stormen - ja de kallades så. Men mot slutet av 1957 kom den starkt ångestdämpande medicinen Lergigan till Restads sjukhus. Det innebar att antal bältesbindningar minskade starkt. jag var nog bara med om att sätta på sängbälten tio ggr på ca 10 månader. Då var det för några timmar tills medicinen hade verkat. Seda kom ytterligare dämpande mediciner - som jag glömt namnet på. / PÅ Restad träffade jag mycket personal som var kärleksfulla humanister samt en del motsatsen. Jag pratade i timmar med patienter som jag inte kunde se något fel på. Jag var 18-19 år då och utan utbildning. Men Restad blev en hård skola för mig. / Många patienter som dog grävdes ner med ett Nummer på ett Bräde. Inga namn. Den yttersta skymfen.

Ja kära Ingloz /På 1920 och 1930 talet fanns inga mediciner bara våld och otäcka mentaliteter över hela Europa.Nog märkte jag på Restad att ORDNING var viktigare än samtal och träning mm. Det svabbades golv och dammades på möbler i all oändlighet. Men det ska sägas att det var rent i sängarna också och de tråkiga gångkläderna tvättades ofta.Det var nog RÄTTSSÄKERHETEN som var största bristen.En ensam överläkare bestämde allt Utskrivningsnämnden sa aldrig emot honom osv.

Detta måste jag fundera över...

Fast fosterhemmet där jag var efter barnhemmet var inte nångon trevlig plats precis.Så jag var lite van ändå.Jag kom ju inte ifrån någon snäll mamma eller annan person som jag måste sakna.