Jag är ingen människa

Ja kära Vän/ Jag tror dig på att detta är det svåraste du skrivit. Det måste ha varit oerhört svårt att finna de rätta orden att beskriva dina upplevelser med.Men ditt intensiva läsande dygnet rumnt under 40 år har hjälpt dig att finna orden och berättarstilen. Detta är egentligen ingen text i vanlig ´mening utan ett "Livsdokument" som jag givetvis lägger in i mitt arkiv.Den som tar till sig av dina erfarenheter är vis! Jan Brunnegård f d diakon mm

Det var i alla fall en mänsklig berättelse. Men du, tänk om det ändå är så, att det finns lite människa i djuren? Jag har ju hänvisat till en artikel nyligen Illustrerad Vetenskap, om att högre djur kan ha en form av moral.

Tillägg 3 Och om nu människan har åtminstone en gnutta moral i sig. Så måste den ju komma ifrån djuren, eftersom vi härstammar från dem!

Suberb artikel. Tror att vi/ni är många fler an vad som tros som inte riktigt känner sig...

I DESSA Nobelpristider kan man nog utse denna text till Årets Artikel i Sourze. Jag har också full förståelse för att vår käre redaktör och slitvarg känner sig belönad!

Det där att det är en fördel att vara vuxen gör att jag ibland glömmer bort vilka strikta normer människor har.När jag t ex i vården nämner mina båda gubbar kräver de alltid en förklaring.För mig är det inget konstigt att jag har flera män:djur lever ofta i flock.Men när den Käre behövde någon som förde hans talan i kampen för vård räknade de mig som ej anhörig så vi fick ju gifta om oss igen 45 år efter det förra bröllopet.På 3 minuter blev jag anhörig:något inte 45 års samliv ,3 gemensamma barn o 7 barnbarn inte dög till.Nu är det samma elände men med den andre mannen.Jag ringde sjukvårsupplysningen då han ligger o hostar o kräks o fick höra att han måste ringa själv om han saknar anhöriga.Jag gifte mig med honom för 30 år sedan o vi har bott i hop hela tiden alla 3. Men eftersom vi tog ut formell skillsmässa för 25 år sedan är vi numera inte släkt.O han har inga barn.Jag ryser när jag tänker på att jag kan dö först.Men tänker på de stridbara ungarna.

Sunny / Din livshistoria är fascinerande och du trollbinder med din fantastiska berättarförmåga. Dina texter kan läsas om och om igen. De känns lika fräscha var gång. Även jag hade nära till tårarna därför att du gör det så lätt för läsaren att leva sej in i det du beskriver.
Det här att du kände dej mer släkt med djuren än människorna - det påminner om vad jag upplevde som barn. Mor var 42år när jag föddes och de båda bröderna utflugna - alltså var jag ett ensamt barn i hemmet.
Vi bodde på landet med långt till närmaste granngård så det blev djuren jag tydde mej till. Den pensionerade draghästen Olle blev min bästa kompis. Far var en man med stort hjärta och kunde inte göra sej av med en individ som så troget slitit för honom i alla år. Olle fick ledigt - han skaffade sej alltså en ny uppgift - som barnvakt.
Den här sanna historien hade jag tänkt berätta för flera år sedan: Länk: hem.bredband.net - men sjukdom kom emellan.
Men, nu är jag här igen och kan njuta av dej och dina underbara texter istället. Tack för att du finns, Sunny! Du är makalös!! :

Sunny fri / Till skillnad mot din hemska skoltid blev min ljus och lycklig. Och, som du säger, att få tillgång till skolbiblioteket var ju rena himmelriket. Frånsett första läsåret då vi hade en gammal sträng fröken, som ofta och gärna luggades, hade vi en underbar lärarinna. Henne behöll vi ända till sista läsåret. Då fick vi i stället en ung magister, endast 25 år gammal och med erfarenhet därefter. Men då hade vi barn vuxit till oss och var nog inte så lätta att ha att göra med :
Att bli mobbad så som du blev måste sätta outplånliga spår. Det är enastående att du blivit så varm och empatisk.

Sunny fri 14 / Då kände jag inte någon speciell stolthet för det var fullständigt normalt för mej att klättra och klänga på Olle. Han tyckte om mej och därför var jag trygg - men som vuxen inser jag att situationen var mycket speciell.

Tyckte mycket om din berättelse - utan att föringa den på något sätt vill jag bara skriva ner mina funderingar och tankar den gav upphov till.-----------------------------------------------------------------
Egentligen tror jag att vi är med i en enda stor freakshow hela bunten - möjligen är det bara dom helt modlösa som faller ur föreställningen - alla vi andra som inte kan kompromissa med vår övertygelse eller vårt inre känsloliv i förhållande till yttervärldens effektivitetskrav är mer eller mindre vilsna öar som flyter runt i ett ensamt hav ända till den dagen vi ser att det finns andra som vi - in till den dagen kan vi betrakta oss som solitärer, men då vi fått upp ögonen, sett och förstått "de ensamma öarnas dynamik" kan vi förståss fortfara att vara solitära av oss, men inte lika ensamma som förut - det i våra ögon ologiska i flockmänniskans beteende individens död ser flockmänniskan som sin räddning - därför att i flocken kan hon försvinna intill utplåningens rand och eftersom hon inte finns kan inget hota henne - och eftersom det är rädslan som regerar världen så kan hon vara lugn ända till hon förlorar sin flock... För solitären är det ett normaltillstånd för den enda flock hon kan känna samhörighet med är av den karraktären att den är sammansatt av sådana som är utan jämförelse så olika henne själv att just jämförelse blir omöjlig - en upptäckt av eventuella likheter skulle rubba solitärens själv- och världsbild - få av oss skulle stå ut med insikten att de flesta av oss varelser inte är så olika - vi har bara olika strategier för att bemästra vår rädsla...