Valt inlägg:
Tyckte mycket om din berättelse - utan att föringa den på något sätt vill jag bara skriva ner mina funderingar och tankar den gav upphov till.-----------------------------------------------------------------
Egentligen tror jag att vi är med i en enda stor freakshow hela bunten - möjligen är det bara dom helt modlösa som faller ur föreställningen - alla vi andra som inte kan kompromissa med vår övertygelse eller vårt inre känsloliv i förhållande till yttervärldens effektivitetskrav är mer eller mindre vilsna öar som flyter runt i ett ensamt hav ända till den dagen vi ser att det finns andra som vi - in till den dagen kan vi betrakta oss som solitärer, men då vi fått upp ögonen, sett och förstått "de ensamma öarnas dynamik" kan vi förståss fortfara att vara solitära av oss, men inte lika ensamma som förut - det i våra ögon ologiska i flockmänniskans beteende individens död ser flockmänniskan som sin räddning - därför att i flocken kan hon försvinna intill utplåningens rand och eftersom hon inte finns kan inget hota henne - och eftersom det är rädslan som regerar världen så kan hon vara lugn ända till hon förlorar sin flock... För solitären är det ett normaltillstånd för den enda flock hon kan känna samhörighet med är av den karraktären att den är sammansatt av sådana som är utan jämförelse så olika henne själv att just jämförelse blir omöjlig - en upptäckt av eventuella likheter skulle rubba solitärens själv- och världsbild - få av oss skulle stå ut med insikten att de flesta av oss varelser inte är så olika - vi har bara olika strategier för att bemästra vår rädsla...
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?