Kan alla feminister tala?

Vissa skriver att Beyonce är en ikon och förebild, då hon ger andra kvinnor än bara vita kvinnor rätt att ta plats. Andra skriver att hennes styrka och musik ger, arbetarklassen en annan styrka, i motsats till Bruce Springsteen, som vit man, som länge har fått symbolisera arbetarklassen. Sen finns de som avfärdar alla dessa perspektiv, de använder istället sin makt till att avpolitisera.

Jag bryr mig inte om så mycket om vem som inte är äkta. Det jag är mer intresserad av är vem som inte får tala.

Lisa Magnusson skriver: "Den gamla singeln Independent Women brukar framhållas som särskilt inspirerande. Den var med på ledmotivet till Charlie’s Angels år 2000, den tillhörde en viss era av popkulturell kvinnofrigörelse, samma som Sex and the City och Spice Girls. Det handlade om en läppstiftsfeminism som tillät kvinnor att bryta sig loss från sin traditionellt underdåniga roll, som tillät dem att vara smarta, ha och spendera pengar, ja, till och med vara sexuella - så länge de var sexiga, vill säga. För det var problemet med hela läppstiftsfeminismen: att den faktiskt inte erbjöd någon egentlig frigörelse alls. Kvinnor var fortfarande i grunden till för män."

Jag började lyssna på Beyonce när hon var med i Destenys Child. Köpte alla skivorna, sjöng med etc. Sen när hon blev solo lyssnade jag på henne då och då, men inte alls på samma sätt. Dock blir jag fundersam när vita feminister med medial makt avfärdar andra kvinnor med nedsättande attribut som “läppstiftsfeminister". När de sedan fortsätter med att mäta Beyonce efter sina egna mått och agera som den logiska feministen, som vet bäst hur någon ska bete sig för att få vara feminist, undrar jag vem som egentligen inte borde räknas som feminist?

Feminismen är, som många redan vet, splittrad och det finns många olika sorters feminism. Medan det självklart finns en spänning mellan olika feministiska perspektiv, är det att springa könsmaktsordningens ärenden när en feminist recenserar en annan kvinna. När en feminist underkänner en annan kvinna, dessutom en kvinna med en annan hudfärg än cirka 80 procent av alla andra som får synas och ta plats inom media, och samtidigt lyfter upp Lady Gaga som godkänd, blir det ännu värre.

"Lady Gaga saknar helt det allvar som annars kännetecknar konsten, hon har en lekfullhet som inte står att finna i någon annan stjärna. Hon är inte en sån där stark kvinna som är duktig och bra och en riktig förebild yada yada. Lady Gaga ser ut som Donatella Versace på syra och gör sjukt dansanta låtar som handlar om att vara full. Det är hoppingivande."

Detta skrev Lisa Magnusson 2010, hon verkar ha ändrat sig i sak och skriver för ett par dagar sedan såhär:

"Den sexuella makten är illusorisk. Visst kan en vacker kvinna ibland tillskansa sig fördelar, men den som inte anses vacker då? Den som är ful, tjock, gammal? Vilken plats har en sådan kvinna i läppstiftsfeminismen?"

Det blir lite skevt när en feminist kör Madonna/hora komplexet och delar upp kvinnor i hur de ska och får vara, den som blir älskad och älskarinnan. Lady Gaga godkänns som förebild, därför att hon anses vara någon som gör revolt mot förebilder. Beyonce underkänns som förebild. Att sedan mäta Madonna efter tron att Lady Gaga är någon vi låtsades att Madonna var, får mig att undra över hur hon kan dra den slutsatsen? Vilka vi? Madonna var en ikon för mig, Lady Gaga någon jag lyssnar på sporadiskt.

Ärligt talat tänker jag inte försvara Beyonce, andra har redan gjort det och Beyonce kan tala starkt och tydligt för sig själv. Men vad får en priviligerad feminist med mediemakt att ägna en hel krönika åt att recensera en annan kvinna i negation, istället för att lyfta fram de positiva grejerna. Kvinnor recenseras ju redan dagligen, varför bidra till detta, som feminist? Det är negativ feminism och leder inte till något systerskap överhuvudtaget. Dessutom, om Beyonce själv känner och tycker att hon är en “survivor", “independent woman" och “girl who run the world", vad ger en feminist rätten att underkänna detta?

Sen erkänner jag inte att någon talar om för andra vad de får tycka och säga. Logiken i att hålla på så här och försöka upplysa världen, är exakt samma logik som män använder mot kvinnor. Kvinnor omyndigförklaras som känslosamma, män logiska. Feminister ska inte utöva sin egen makt över andra feminister. "Icke-vita" feminister kan tänka, tala och tycka lika bra som "vita feminister".
Könsmaktordningen bidrar till att män tar mer plats än kvinnor. Vissa kvinnor piroteras framför andra. Feminister kan inte låta sig luras av den patriarkala härskarstilen. Du kan inte alltid få gå först i kön och ursäkta dig med att du är feminist och har läst genusvetenskap. Släpp fram alla andra.

"Få saker dödar debatter om feminism och rasism effektivare som tjafs om vem som är äkta." Däremot måste de feminister som får komma till tals sluta utestänga de som inte får komma till tals. Frågan är inte om alla feminister kan tala, frågan är om alla feminister får tala. Det gäller på radion, i tidningen, i tv-soffan och i andra sammanhang. Jag vill uppmana den härskande feministeliten att flytta på sig, upplysningstiden är över.

Källor:
Länk: rodeo.net
Länk: blogg.aftonbladet.se
Länk: twitter.com

Av Sara Abdollahi 08 jun 2013 06:00