Förtrycket du ger blanka fan i

Kära vita medelklassfeminist,

Jag har en massa att berätta. Ilskan riktar sig inte till dig som vill lyssna. Eller dig som vill förstå. Det är visserligen riktlinjer, men ilskan mot dig är inte befogad. Det här riktar sig till dem som inte förstått att feminism måste inkludera alla. Att alla kvinnor måste uttala sig om det patriarkala förtrycket - och bli hörda. För det ter sig olika.

Ska jag berätta om det du aldrig behöver lyssna på?

Ska jag berätta om när jag var 13 år och en medelålders vit man tittade på mig och sa: "Kvinnor från Asien är så lättfotade. Man kan bara hämta hem en ifrån Thailand och göra vad man vill med henne. Men du förstår väl inte ens vad jag säger, gumman?", och log?

Ska jag berätta om det du inte ens bryr dig om?

Ska jag berätta om alla som förminskar mig varje gång jag försöker påpeka kvinnoförtryck? Som säger "det där pågår bara i förorten med alla blattarna där såna som du bor. Det är bara muslimska män som är förtryckare, så håll käften! Män är bara för smarta för dig fula fan!"

Ska jag berätta om det du aldrig uppmärksammat?

Ska jag berätta om när jag är ute med vänner bärandes slöja och människor de inte ens känner frågar vem som tvingade på dem slöjan? Som skakar på huvudet när de går förbi *visk* *de är så förtryckta de muslimska kvinnorna* *visk* och ger dem en valpblick? När de får frågan om hur mycket deras pappor slår dem? När de ska giftas bort?

Ska jag berätta om hur sexism och rasism ofta hänger ihop för mig?

Ska jag berätta om när jag går hem med en asiatisk vän om natten och män börjar följa efter oss och pratar bakom om oss, om att vi säkert inte kan språket, om hur asiaters fittor är så mycket tajtare? Ska jag berätta om hur liten jag känner mig när män tror sig ha rätten att uttala sig så högt om mig? Ska jag berätta om hur det känns att känna sig som en leksak?

Ska jag berätta om det du aldrig kommer att behöva uppleva?

Ska jag berätta om att samhällets förtryck mot mig ter sig i nästan alla nya situationer jag hamnar i? Att jag undrar om min partners föräldrar tror att jag är en hora ifrån Asien som alla tror för att jag fått frågan om "hur mycket jag kostar" ifrån okända fulla män så många gånger?

Ska jag berätta om hur arg jag är på samhället och sådana som dig som ger blanka fan i alla kvinnors upplevelser?

Ska jag berätta om hur det känns när jag beröms mer för att jag säger "hår eller inte hår - kvinnan får bestämma själv" än när jag skriver texter som dessa, där jag uppmärksammar saker som varit tabu och hämmande hela mitt liv?

Ska jag berätta om hur jag måste gå i hela mitt liv och önska att jag slapp bli sedd som en liten asiatisk sexdocka, ska jag berätta om hur det känns att förminskas till ett asiatiskt sexobjekt som har ett "pris" som kan värdesättas i pengar, ska jag berätta om hur det känns att inte ha många uppmärksammade feministiska förebilder som kan prata om just mina problem?

Ska jag berätta om hur det känns att bli ständigt förtryckt?

Såhär känns det: man blir arg. Man får en hetsk ton för utan den så bryr sig INGEN. När man väl öppnar sig, arg eller inte arg, trycks man ner av "tycker du för dig med en dålig ton" eller "men då ska väl allas upplevelser uppmärksammas". Alla upplevelser ska uppmärksammas. Det är därför jag skriver den här texten. Det är därför diskussionen började överhuvudtaget.

Ska jag berätta om hur det känns när man känner sig motarbetad?

Ska jag berätta om hur det känns när vita medelklassfeminister raljerar om förtryck mot kvinnor men aldrig vill uppmärksamma eller se att mitt förtryck är dubbelt?

Ska jag berätta?

Skit i det. Du vill ändå inte höra.

Av Angela Larsson 07 jun 2013 06:00