Barnmisshandeln i mitt kvarter som ingen gör nåt åt del 2

Under vintern/våren 2013 har jag några gånger talat i telefon med Socialjouren och med BRIS:s vuxentelefon. Det har varit mycket bra och stödjande samtal, där dom har förstått min frustration och förstått att jag inte bara vill ringa på hos familjen där jag hör bråk.

Dom har instämt med mig om att inte ringa polisen, just för att inte skrämma barnet ännu mer, och förvärra familjens situation. Det jag är säker på är att det inte är fysisk misshandel. Lika säker är jag på att flickan ständigt blir utskälld och lever i en känslomässig misär. Förmodligen mår mamman lika dåligt. Oturligt nog bor vi i varsin trappuppgång och har ännu inte på ett år mötts i ett naturligt sammanhang. Våra lägenheter möts mitt i huset och det är orimligt lyhört.

Under februari/april blev det märkbart lugnare. Mamman skrek inte och flickans gråt avtog mer och mer. Jag hoppades att det var en utredning på gång, att dagis möjligen larmat, och att familjen nu skulle få hjälp.

Fredagen den 3 maj 2013 utbröt det ett förfärligt oväsen i lägenheten vid 19.30-tiden. Mamman skällde och flickan gallskrek oupphörligt. I panik ringde jag igen Socialjouren. "Nu måste du ringa polisen, detta är alltför allvarligt", sa dom. Jag vägrade först, men kände mig till slut tvingad att ringa polisen. Istället för att Socialjouren tog sitt ansvar, så lade dom över det på mig, en enskild granne.

Jag kom fram till polisens telefonist, som upprepade gånger pressade mig på mitt telefonnummer, trots att jag hänvisade till Socialjouren. Hon lovade bestämt att ingen polis skulle komma upp till min lägenhet, utan det vara bara "om polisen sedan vill ställa någon fråga per telefon". Med en klump i magen lämnade jag mitt telefonnummer. Min intuition sade mig att allt var galet.

Några minuter senare kom polisbilen och två uniformerade poliser stegade upp till den berörda lägenheten. En lågmäld diskussion hördes därifrån i cirka fem minuter. Då hade allt lugnat ner sig. Polisen gick ner och började kika upp mot mitt köksfönster. Jag vinkade men kände samtidigt en iskall klump i magen av obehag.

Dom ringde på min telefon och sade upprepade gånger bestämt att "Joo, nu vill vi komma upp och prata med dig". Jag frågade varför, eftersom barnet inte bor här. Vad gör man mot två polismän? Jag mötte dom i trappan och jag frågade med bestämd röst vad dom ville. Dom ställde sig hotfullt på varsin sida om mig och stirrade på mig: "Vi har varit i lägenheten och det finns inga tecken på barnmisshandel. Du vet att barn kan skrika av olika anledningar, det kan vara bråk om dataspel och sånt."

Med så myndig stämma jag kunde spände jag ögonen tillbaka och sa: "Skulle det vara bråk om dataspel skulle jag väl för ### inte ringa Socialjouren och Polisen! Flickan därinne har skrikit på hjälp i ett helt år! Nu får det ### i mig vara nog! Vad jag hört i ETT ÅRS tid, det tror ni att ni kan avfärda på fem minuter. JAG står för mitt vittnesmål. Ni vet inte ett dugg om vad som pågår därinne. Kom inte och snacka ### med mig och ni ger ### i att hota mig. Var vänliga och gå härifrån. GÅ, sa jag!"

Dom sa att polisen inget kan göra och jag svarade: "NÄ, ALDRIG kan polisen göra något innan folk slås ihjäl!" Sedan smällde jag igen min dörr mitt framför näsan på dom.

Som tur var har jag sedan kunnat prata om detta med "Coachen" Livssamtal, och det har varit jättebra. Det känns som mina egna trauman aldrig får tid att läka när jag hör flickans hjärtskärande gråt.

Nåväl, det har varit lugnt från dom sedan den 3 maj, och jag kan bara hoppas att dom får hjälp. Även jag skulle behöva mycket mera stöd i tillvaron. Coachen kostar mer än jag har råd med och gruppterapin har jag inte haft möjlighet att återvända till sedan 2005. När jag fick min dörr inslagen i februari 2011, fanns ingen hjälp att få av varken polis eller sjukvård.

Och i trappuppgången är det fortfarande tyst. "Sköter du ditt så sköter vi vårt", hörs som ett svagt eko.

Av Therese Andersson 05 jun 2013 06:00