"Men kära barn, hur mår du?"

När jag nynnade på "Det börjar verka kärlek banne mig", fick jag veta att den mest handlade om svordomar. Jag fattade ingenting, men på födelsedagen fick jag Beatles "The White Album" i present, trots att beatlarna var långhårigare än någonsin. Det var en riktig aha-upplevelse, och efter det kunde alla gamla barnskivor slänga sig i väggen.

Det är en fråga om kvalitet, fick jag veta. Skivor ska väljas med omsorg. En kompis hade alla hitlåtar på EP, och jag var grymt avundsjuk på henne. Dagssländor, fnös vuxenvärlden, de betyder ingenting om tio år.

Vid 13 lyckades jag övertyga föräldrarna om att Deep Purples "Smoke on the Water" var av högsta kvalitet, och "Highway star" dånade genom huset. Pappa blev så upprörd att han tog mig avsides och frågade om jag var deprimerad. Jag fattade ingenting då heller, men hårdrock gillade jag.

Däremot är powerballader nog det värsta jag vet i musikväg, så när dottern började spela Whitney Huston och Mariah Carey så att taket nästan lyfte klöste jag i bordsskivan, och var på vippen att ta henne avsides och ställa den där frågan: Men kära barn, hur mår du?

Av Karin Edvall 03 jun 2013 06:00