Den blomstertid nu kommer

Det är sommarlov snart. För mig blir det som en skön paus från händer, skakiga av deadlines och uppgifter i överflöd. Inga fler sena nätter fyllda av stressigt skrivande eller för tidiga mornar för att hinna ikapp med läsningen. Jag har bokat ett par resor, planerat för hur jag ska trappa ner på jobb och bestämt mig för att göra något jag är en av få som är privilegierad att göra: Ta en fet semester.

Alla samtal om sommaren jag hört de senaste veckorna har oftast gått i stil med hur ens semesterplaner ser ut. De flesta ska resa iväg. De har sparat under året för att ha precis med pengar att unna sig lite lyx i vardagen i form av en resa.

Sommarledighet är inte paradiset för alla, dock.

Det finns vissa som undrar om de kommer bli mätta i sommar, nu när matsalen inte har öppet. Det finns vissa som klipper i kläderna för att ha några slags sommarkläder när föräldrarna inte har råd. Det finns vissa som lyssnar på hur kompisarna ska resa till Kreta, Gotland och Phuket, och sitter tysta och bara hoppas att föräldrarna ska ha råd med lite picknick till stranden.

Politiker diskuterar hur man bäst kan sänka skatter för företag och en av SVT:s mest offentliga journalister springer runt på gatorna i Malmö och propagerar för att allvaret i barnfattigdomen är överdriven. Klyftor ökar och skillnaderna mellan att vara privilegierad nog att ha en villa i Saltsjöbaden och bo i en trea i Husby ökar. I vår samtid är det även fortfarande så att när trebarnsmamman kommit hem från jobbet har hon fortfarande tjänat mindre än om hon istället varit en pappa.

Det blir skolutflykter och i veckobrevet står det "ta med 100 kronor för X", och vissa barn visar inte sina föräldrar, för de vill inte ge dem större börda än de redan bär. Istället har de ont i magen just då och mamma suckar, för det här händer så fort barnet ska på utflykt, och det lilla barnet springer in på sitt rum och andas ut. Dessa barn glöms ofta bort i veckobrev, skolutflykter, klassresor, riksdagsmotioner.

Liberaler propagerar för den fria viljan och det fria valet. Så vilken är valmöjlighet nummer två för barnet som hjälper till på pappas jobb, för att pappa inte har råd att ta ledigt, för att pappa inte heller har råd att åka på semester? Vad är valet för den hungriga 9-åringen, i mitten på sommaren, som kommer hem till en tom kyl? Jag kan berätta vad många av mina vänner valde; att slänga på sig en hoodie och springa iväg till centrum och ICA:s godishörna.

Vilka får sona hårdast för värdet i plånböcker som de inte kunnat påverka? Vilka gråter inombords när mamma har så fruktansvärt ont i ryggen av att skura golv hela dagen? Vilka har inte valt sina förutsättningar?

Under hela min skolgång var det en lärare som alltid sa att vi bara skulle säga till efter lektionen om det vore så att våra föräldrar inte hade råd att finansiera pizzan till utflykten, eller vad vi nu skulle hitta på. Hen delade med sig berättelser av när hen inte haft pengar och hur hen inte kunnat ha råd med diverse skolaktiviteter. Hen förstod hur det kändes att inte ha råd med nya skor eller ens en resa till Gotland. Hen blev en klippa för alla oss som aldrig riktigt haft råd med något extra. Tänk om hens tankesätt hade spridit sig till makthavarna i vårt land, så de kunnat utgå ifrån någon annan än sig själva en endaste gång?

För vilka är det som aldrig har något val?

Av Angela Larsson 31 maj 2013 06:00