Det ofattbara

Finns det en möjlighet att man kan glömma sitt barn i en bil? Min spontana reaktion är nej, självklart kan man inte göra det, men sedan börjar jag fundera lite mer. Jag har själv inte glömt mina barn i en bil någon gång, faktiskt har jag inte glömt dem någonstans, men medan tankarna rör sig inåt blir jag mer tveksam.

Händelsen kom väldigt nära en dag i maj, och dialogerna går varma på arbetet som är ett kvinnodominerat klimat. Missade någon något eller hur kan detta bara ske? Hur kan ett barn sitta inlåst i en bil så länge i ett relativt befolkat område utan att någon förbipasserande reagerar? Frågorna är många och kaffekoppen fylls med nytt innehåll medan diskussionerna fortsätter.

Jag mår fysiskt illa av alla förklaringar som viner genom luften och ber om att få gå. Jag har redan arbetat över en och en halv timme och känner att jag med gott samvete kan lämna min arbetsplats. Jag sätter mig i bilen och funderar över de ord som jag hört i rummet; om hur människor inte vill ha någon delaktighet, om hur deras eget samvete ska rentvås så de kan sova gott den natten. Familjen kommer säkert aldrig att kunna sova gott mer. Jag känner hur sorgen och traumat dessa människor måste ha kryper inpå mig och jag accelererar bilen så jag kanske kan köra ifrån den smärta som sitter i mellangärdet och som säkert bara är en tusendedel av det en annan människa känner just nu.

Min lille son som nu är nästan 14 år gammal ringer, och jag säger att jag önskade jag kunde ge honom en kram just nu, men han har inte riktigt tid utan säger att "vi tar det sen mamma". Livet är skört. Livet är kravfyllt med en massa måsten. Glömde någon att lyfta blicken så kanske barnet hade kunnat räddas? Var någon annan upptagen av ett problem som skulle lösas?

Ingen vet, och ingen kommer nog att komma med ett svar. Det enda vi vet är att allt kan kastas omkull på en sekund. Med all den lärdom vi numera har, och med all den möjlighet till snabb kommunikation som finns är det konstigt att vi ännu inte ser det lilla och subtila. Att vi inte har kommit längre i utvecklingen än att vi fortfarande bara ser så långt som till oss själva och det som omger oss.

Jag lider med medmänniskor som i dagsläget inte kan påverka, utan måste leva med det som hände. Det man inte trodde kunde hända.

Av Birgitta Stiefler 09 maj 2013 13:55