Hatets egentliga avsändare

Sedan jag börjat exponera mina åsikter på Internet, har hat och hot blivit en del av min vardag. Att jag är bara är 17 år, och kommenterar frågor som konstant tas upp i debatten innebär inget hinder för mina meningsmotståndare. Vissa frågor öppnar för en speciell form av motstånd som är hårt och hatiskt. När nya Sourzeskribenten Sara Abdollahi skrev en artikel om Omar Mustafa och rasism, flödade föraktet genast som genom en trasig kran bland kommentarerna. Något jag möter dagligen och kände igen mig i.

När jag förklarar det här för utomstående får jag alltid lite ont i magen. Trots min relativt okända status måste jag utstå allt detta hat jag knappast förtjänat bara genom att ha en åsikt, ett hat som verkar sporras av att jag inte är av svenskt ursprung och tjej. Du kan läsa mer om det här.

Jag bestämde mig för att undersöka den typiske näthataren. Det var inte särskilt svårt. Efter lite Flashback, Twitter, Avpixlat, en snabbtitt bland särskilt grova påhopp bland mina kommentarsfält och lite lätt spårande av avsändarna; människorna som tycker att de har rätt att orsaka andra lidande om de har tillräckligt "farliga" åsikter, kunde jag se vissa samband.

Den allra vanligaste näthataren, i alla fall mot kvinnor som liknar mig och skriver som jag, är en man. Han är oftast äldre, omkring 40-70 år, oftast med ett "svenskt" efternamn, något vitsigt om yttrandefrihet i sin presentation. Är inte just yttrandefrihet det märkligaste argumentet att komma med, oavsett debatt? Ett sätt att komma undan med att säga nästan vad som helst bara för att man FÅR? Det finns många destruktiva saker jag skulle kunna göra utan att bryta mot någon lag, men det betyder inte att jag gör dem. Lägg till en allmänt hatisk inställning till vad man kallar "statsfeminismen" samt stöd för Sverigedemokraterna, och vi har ringat in vår typiske näthatare.

När jag rotar vidare bland hatarnas kommentarer visar sig ett mönster. De handlar till stor del om hur mycket till exempel feminister har feltolkat världen, naturligtvis utan reflektion över om de själva möjligen kan ha misstolkat feminismen. En sak har de flesta gemensamt; de skriver väldigt, väldigt mycket. Långa, slingrande kommentarer som liksom cirkulerar runt slutsatsen som aldrig skrivs ut i klarspråk. Så fort de kommer nära det de egentligen vill säga, bromsar de och övergår till förakt istället, och allt är till för att ställa artikelförfattaren i ljuset av att ha så fel man bara kan ha, genom att smutskasta och gå till personangrepp.

Jag undrar hur dessa personer har så mycket tid och energi till att hänga på Internet och skriva långa, hatiska kommentarer om allt de inte håller med om. Det handlar ju sällan om en kvick vits eller avhyvling kring åsikterna som framförs, utan långa diskussioner om varför man starkt avskyr personen bakom. Vilken ensamhet och ilska ligger till grund för ett sådant beteende?

Låt oss inse faktum: Att ha ett intresse för sin omvärld, göra ställningstaganden och uttrycka åsikter om samhällsförändrande händelser, och skriva om sitt liv och sina intressen - det är en sak. Att hota någon till tystnad samtidigt som man poängterar vikten av yttrandefrihet - tillåt mig skratta, lägga ut adress och personuppgifter i syfte att skrämmas, att uppmana till våld eller dränka någon i hat, det är något helt annat.

Kära skribenter, kära offer för hatet, kära jag själv: Det är inte vi som är problemet. Vi har inte bett om detta. Det är inte vi som skapat detta och det är inte vi som ska lida.

Det som måste förintas är konstruktionen bakom hatet som kränker individers människovärde, varje gång nätmobben pekar ut en ny måltavla.

Av Angela Larsson 03 maj 2013 06:00