Att vilja svälta

I veckan sa mamma till mig att jag blivit mycket smalare, och att jag minskat massor i omfång efter mina ätstörningar. Hon sa att det oroade henne hur mycket det faktiskt var, eftersom hon då förstod hur illa det har varit innan, fast det inte har synts.

Nu syns det. Nu när jag anstränger mig igen går jag istället ner, för min kropp förstår att svälten är över eftersom den regelbundet får mat igen.

När mamma sa så där knäppte det till i mitt huvud. Jag ska sluta äta, var vad jag tänkte. Om jag svälter mig någon vecka och sedan äter igen borde jag väl gå ner ännu mer i så fall?

Därför gjorde jag så. Jag skippade frukosten några dagar, och så åt jag knappt någon lunch eller middag. Det tog inte lång tid för min kropp att reagera, utan min mage är uppsvullen och jag mår illa. Och jag VET ju att det är ett tecken på att det funkar. Och det känns bra. Och jag kan liksom inte ställa om den där spärren i huvudet igen, för jag vill gå ner. Jag VILL svälta.

Ikväll sa pappa också att jag är liten nu, och det fick mig att bestämma mig ännu mer. Jag tänker svälta mig själv med vilje. Jag vill bli smalare. Jag MÅSTE bli smalare.

Samtidigt vet jag att jag är korkad, och galen, och idiotiskt, och dum i huvudet, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Sex år av ätstörningar har satt sina spår hos mig. Både psykiskt och fysiskt. Jag säger till mig själv att jag ska klara det här. "Jag ska svälta mig själv. Det ska gå. Jag ska bli smalare. Jag ska bli tillräckligt smal. Jag vill att folk ska se mig som smal."

Monstret i mitt huvud som berättar det där för mig säger sitt, och jag vet inte hur jag ska kämpa emot och slå tillbaka. Det är så lätt att falla tillbaka in i gamla hjulspår.

Av Malin Hagberg 03 maj 2013 06:00