Ursäkta Fröken, men hur tänkte du?

Kränkningar på skolgårdarna skämtas ofta bort med "Kärlek börjar alltid med bråk och slutar med barnvagn!" - antagligen både för att den som retas ska skämmas för att ha blivit avslöjad som förälskad, samt för att ta udden av sårade känslor hos den som blivit utsatt.

"Hen är bara kär i dig!" Vi verkar tro att det går att peta in konstiga föreställningar om livet i barn, och att det ändå på ett magiskt sätt ska ploppa ut en vettig vuxen på andra sidan. Jag hade hoppats att vi år 2013 visste bättre, men jag vet att det inte är så.

Själv var jag mobbad av några pojkar i klassen när jag gick i skolan. Mobbningen kulminerade i mellanstadiet. Jag fick ingen hjälp från min skola, snarare tvärtom. När det var som värst blev jag kallad "jävla hora" flera gånger om dagen. Som i så många andra fall där barn blir mobbade, tyckte lärarna på skolan att det var jag som var problemet - eller snarare var det faktum att jag blev arg och provocerad av tillmälen det största problemet. Oftast fick jag ett "De är bara kära i dig!" till svar från min klassföreståndare, med förväntningar om att jag skulle bli glad över uppmärksamheten killarna visade mig, och att problemet därmed skulle vara löst.

Eftersom jag trots detta inte trodde på att mina mobbare bara försökte ragga på mig, försökte lärarna hitta på andra förklaringar för att lösa problemet, det vill säga att jag blev arg. När jag beklagade mig över att någon kallade mig "jävla hora" på gymnastiken tyckte gymnastikläraren att det mest lämpliga sättet att hantera det på var att fråga pojkarna om de visste vad en hora var. "Nää fröken, det vet vi inte!", svarade pojkarna med de mest oskyldiga uppsyner de kunde frammana. "Nej, där ser du Matilda, de vet inte ens vad det betyder så då ska du inte bry dig!"

Den som tog priset i absurditet var dock min klassföreståndare. När jag för femhundrafemtioelfte gången kom till henne och beklagade mig över att jag blev kallad hora av mina klasskamrater frågade hon: "Men Matilda, är du en hora?". När jag svarade nej sa hon: "Nej just det, då ska du inte ta åt dig heller!"

Tydligen skulle det lösa problemet med min mobbning. Tog jag inte åt mig och blev ledsen fanns ju ingen kränkning, och då var allt i sin ordning.

Det är mycket som är helt uppåt väggarna med den konversationen och resonemanget, men det är främst en tanke som fastnat hos mig: Tänk om jag varit ett av alla de barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp? Tänk om jag därför redan känt mig smutsig och "horig" - hur hade jag då tolkat min lärarinnas ord?

Något som räddade mig under alla åren då jag var mobbad var att jag alltid visste att det jag utsattes för var fel, och att mina lärare agerade fel. Det var så klart frustrerande, men jag skyllde i alla fall aldrig på mig själv. Till skillnad från fröken då som gärna skyllde på mig. Där pojkarna inte fick bannor för att de kallade mig hora blev jag utskälld om jag svarade på mobbningen genom att skrika fula ord tillbaka. "Jag ser rött Matilda!", hette det då.

Men vet du vad fröken? Jag ser rött och jag har gjort det i tjugo år nu! Och jag kommer att fortsätta se rött tills jag ser en förändring i hur mobbning hanteras i våra skolor.

Av Matilda Flodin 12 apr 2013 11:41