När sjukvården blir sjuk

Jag sitter med en rapport i min hand om vårdkrisen; något som vi först blir medvetna om när vi blir sjuka, tyvärr.

Jag råkade på Kriskommissionen för den skånska sjukvården via Facebook, och då de skulle framföra sin rapport på Universitetssjukhuset i Lund var jag helt enkelt tvungen att åka dit och höra om vad detta var för något.

Döm om min förvåning när en rapport läggs fram som skulle få även den mest råbarkade att bli rädd för att i framtiden överhuvudtaget bli sjuk. En så kraftigt nedbantad sjukvård att hittills sex personer avlidit i år, eftersom det inte fanns resurser. Personal som går på knäna. Om någon personal blir sjuk får denna inte ersättas, och det råder anställningstopp. Jag hör berättelser om till exempel en läkarstuderande som innan han ens är färdigutbildad ger upp och inser att det som finns idag inte fungerar.

Döende människor som får just dö i sin ensamhet för att inte resurser finns för ett vak, en klinikchef som säger upp sig i protest, och för varje minut jag sitter i denna aula hör jag fler och fler historier från omkringsittande modiga människor som tagit sig hit idag. Modiga anser jag att de är, eftersom jag vid ett samtal med en kvinna får klart för mig att det finns en hel del folk som gärna hade gått med i den demonstration som genomförts, men av rädsla för att mista sina vårdjobb inte vågade.

Ja, ni hörde alldeles rätt. Man vågade inte gå med då det fanns risk för repressalier från arbetsgivaren.

Är jag verkligen i Sverige? Vad Sverige en gång har varit vet jag, då jag levt här sedan 1972, men jag måste nog fråga mig vad Sverige ÄR istället. Omedveten om denna situation har jag befunnit mig lyckligt levandes, trots att jag vid en allvarlig sjukdom skulle kunna råka ut för en vård som kunde ha tagit död på mig på grund av besparingar och effektiviseringar. Hur har det kunnat gå så här långt, och vad ska vi göra?

Situationen är verkligen akut i alla avseenden. Någon nämnde tvångsförvaltning och riva ner dagens befintliga sätt att arbeta, och bygga om på nytt. Jag måste nog hålla med, då det som sker idag inom vården är samhällsfientligt i lika stor utsträckniing som om alla poliser i Sverige skulle gå ut i strejk, utan att ta hänsyn till vad som skulle hända då.

Här sker allt eftersom politiker tar beslut om saker de på intet sätt förstår eller ens sätter sig in i. Visst låter det tokigt? Det är tyvärr sant.

Jag hoppas verkligen att dessa modiga människor som satt igång denna kriskommission orkar fortsätta, så att vi alla får upp ögonen för vad som skett och sker i större och värre utsträckning för varje dag som går.

Denna vecka kan jag tyvärr inte jubla över att det är fredag, utan istället tänker jag på alla sjukvårdsanställda som har sju vardagar i veckan och som måste tänja på alla till buds stående medel för att inte behöva skämmas över sitt jobb och vad de tvingas att stå ut med, bara för att de valt att jobba med något vi måste ha - sjukvård.

Jag måste också fundera över vad jag kan göra för att föra vidare denna rapport till så många som möjligt. Lite gör jag redan detta genom att skriva detta men gå gärna in på Kriskommissionen.se för att läsa rapporten. Den är fantastiskt skrämmande.

Tills på måndag, var försiktiga och klä på er varmt. För ni vill verkligen inte bli sjuka, tro mig.


Angus

PS. Jag undrar om vi i denna situation inte borde vara kvalificerade till hjälp av Läkare utan gränser? De brukar väl hjälpa hjälplösa? DS.

Av Angus Liddell 12 apr 2013 06:00