Etik, utvisning och de papperslösa

För 20 år sedan var det alltid regeringen och i synnerhet "invandrarministern", som det då hette, som hamnade i skottlinjen och alltid tvingades till genanta och tvetydiga svar. Nu ses en helt annan attityd hos etablissemanget. Från vänster definierar man det hårdare och inhumanare, medan andra sidan betraktar det som ett ärligare och reglementsenligare förhållningssätt, som i grunden speglar en överenskommen baksida av beslut fattade av en parlamentarisk majoritet. Har vi inte råd att göra asyl- och flyktingmottagandet till positiva rättigheter och skyldigheter, blir kontentan att de som inte beviljas permanent uppehållstillstånd tilldelas endast negativa rättigheter och skyldigheter från svenska staten. Det innebär att vissa ändå riskerar utsättas för öden som påverkar deras liv och kan uppfattas som iskalla.

Men - hur iskallt är det då inte med passivitet och brist på vilja att tillgodose positiva rättigheter och skyldigheter, från Sverige och övriga I-länder till tredje världen? Förfäras vi av att se människor utvisas av byråkratiska skäl, till öden som, om de inte innebär att riskera sina liv, så i alla fall en sämre tillvaro? Då kan vi memorera denna analogi och ha som moralisk buffert.

Professor Leif GW Persson hävdar i "Veckans brott", då ID-kontroller i tunnelbanan av "svartskallar" avkrävs, att orsaken är att det anses politiskt känsligt att slå till och göra raider där flyktingar verkligen gömmer sig; härbärgen, kyrkor och kloster etcetera. Vid ett första ögonblick är jag benägen att dela respekten mot denna taktik, men vid djupare eftertanke konfronteras jag med följande invändning: Motsvarar respekten i form av hedersmoral, orättfärdiga kränkningar av svenska medborgares negativa rättigheter? Väger det upp x antal psykiska och fysiska lidanden i väntan på utvisning, kontra y mängd svenskar medborgare förolämpade på grund av, låt säga, kyrkfriden?

Av Yohannis Petersson 03 apr 2013 06:00