Kina - ensam stormakt?

Frågan om hur omfattande och uthållig Kinas uppgång är har fått ett stort antal olika svar i ett flertal verk, somliga med med status av standardverk på sitt specialområde.

I en artikel på "Under strecket" i Svenska Dagbladet, Kina - den ensamma stormakten, tar Börje Ljunggren, Sveriges ambassadör i Kina 2002-2006, framför allt upp David Shambaugh och hans nya bok China goes global - the partial power. Shambaugh är en amerikansk statsvetare, ansvarig för Kinaprogrammet vid Elliot School of International affairs i Washington D.C. Han har skrivit flera standardverk om Kinas kommunistiska parti och dess försvarsmakt.

Ljunggren säger i artikeln att Shambaugh är "den som under de senaste drygt tre decennierna mest mångsidigt genomlyst såväl Kinas inre politiska liv som dess internationella roll." Shambaugh tar ett helhetsgrepp på Kinas föreställningar om sig själv som land och kultur och dess roll och närvaro i världen politiskt, ekonomiskt, kulturellt "mjuk makt" och militärt.

Och vad kommer Shambaugh fram till?

Efter att ha konstaterat att Kina är "the big story of our time" anser Shambaugh att Kina fortfarande är en partiell makt och "avgjort inte någon stormakt".

Grunden för Kinas uppgång är att dess ekonomi är världens näst största, och snart den största mätt i köpkraft, samtidigt som landets export, utrikeshandel och valutareserven är de största i världen, den sista närmare en tredjedel av de globala reserverna.

Exporten bestar främst av konsumtionsvaror, finanssektorn och kunskapsindustrin är på en relativ låg nivå och Kina har till exempel få varumärken med verkligt global närvaro. Det gör Kina till en partiell ekonomisk makt, är Shambaughs slutsats.

Av Yngve Karlsson 28 mar 2013 06:00