Om språk, religion och annat

Språket uppstod ur behovet att kunna meddela andra till exempel var mat finns eller var faror lurar. Men snart upptäckte vi vilken underbar, levande leksak det var, och vad man kunde skryta med det! Slå sig för bröstet behövdes knappt längre. Man kunde imponera med mycket större elegans genom att muntligen putsa upp sina egna eller andras bragder lite extra - gärna rimma - och vi började vänja oss vid att ljuga så smått...

Men så var det någon som råkade ljuga om något viktigt, en lögn som fick katastrofala följder för hela gruppen och för lögnaren själv. I fortsättningen försökte man hålla sig till sanningen i ämnen som betraktades som viktiga, men ljugandet hade ju gett sådana fördelar så länge det inte avslöjades. Vilket fick oss klipska primater att inse att om vi hittade på skapelsemyter och gudasagor som inte kunde motbevisas, kunde ingen beskylla oss för att ljuga. Tvärtom, vi kunde raskt utse oss till medlare mellan våra påhitt och vår publik, och det vördade prästämbetet var fött.

Och på det viset har vi fortsatt. Hittat på och trott på påhitt. Och med tiden ersatte vi tron med otron, även känd som empirismen, vetenskapen. Kan man tro.

Men tyvärr tycks det mest vara innehållet i tron som förändrats. Förr gick vi i kyrkan och trodde på himmel och helvete, syndernas förlåtelse och eviga straff, nu sitter vi framför teven och tror på månlandningar, terrorister, demokrati, statens välvilja, en fri marknad, ofarlig kärnkraft och lika harmlös genmanipulerad skräpmat, och de vetenskaper som lever gott på allt detta framställer sina sanningar med precis samma grötmyndiga anspråk på ofelbarhet som någonsin den katolska kyrkan.

Ändå tyder alla filosofins och vetenskapens resultat hittills på att våra verklighetsbeskrivningar lär förbli bristfälliga även i framtiden.

Trots våra tillkortakommanden tycks vi dock ha svårt att nå fram till något slags andlig, ödmjuk agnosticism som begrundar tillvarons mysterier och värnar om livet utan att göra anspråk på att kunna definiera dess djupaste orsaker. Faktum är ju att vi inte vet...

Och därför reagerar jag lika starkt mot hybrisen hos dogmatiska ateister som Christopher Hitchens eller Stephen Hawking som mot de troendes tvärsäkra utsagor. Att Gud inte är någon vitskäggig gubbe som håller örnkoll på oss från himlen är vi överens om. Men ateisterna förnekar att någon andlig dimension, om man får kalla den så, överhuvudtaget kan existera. De utger sig för att veta vad de inte kan veta, precis som de troende.

De vet "nästan allt" om skapelsen till exempel, enligt Hawking, men de glömmer att "Det hela började med the Big Bang" faktiskt är lika problematiskt som "I begynnelsen var Ordet". Jo, men innan då? Det har väl alla frågat sig men aldrig fått svar.

Vi förefaller ha svårt att tänka oss historier utan början eller slut, trots att allt vi kan se omkring oss är flöde och förändring, fenomen som redan har fört den fritt strövande tanken från det hala, sprittande språket till den strama, snärjande religionen, ett ord vars rot är verbet "religare", "att koppla ihop, att binda på nytt", och nog har den bundit oss om och om igen. Den påstås vara grunden för moralen.

Men om moralens grund är fruktan för Guds eller samhällets straff, vad är det då för en moral? Är den värd namnet? Kan inte moral bättre förklaras som upplyst och långsiktigt egenintresse? Det är vad Jesus gör i gyllene regeln, inte sant?

Men eftersom de ateistiska fundamentalisternas extrema "naturvetenskaplighet" inte erkänner något högre syfte än individens/klubbens/partiets/nationens/artens seger över konkurrenterna, kan man gott säga att ateismen kan rättfärdiga vilka illdåd som helst genom att hävda att det inte finns några vetenskapliga skäl för någon etik, vilket passar den nu rådande globala rövarkapitalismen och extremhögern förträffligt.

Jag anser att de trots sin beundran för Darwin missuppfattar honom, att de blundar för all den moderna biologi som handlar om symbios, om allt livs ömsesidiga beroende. Det är det upplysta egenintresset som gör etiken nödvändig för att underlätta våra mer eller mindre konkurrensinriktade mellanhavanden, men det är lögn att påstå att det enda vi gör är att konkurrera. Att det är vad vi mest stimuleras till att göra i det här samhället är däremot uppenbart.

På så vis kan några få alltid söndra och härska och få alla andra att sträva på samma sätt som de själva: slicka uppåt, trampa neråt, armbåga sig fram, klättra över lik och i övrigt på alla sätt upprätthålla klassamhället.

Många påstår att sådan är den mänskliga naturen, men om man ser på nutida och tidigare samhällen märker man att den mänskliga naturen är något av det mest flexibla som finns. Jämför en kärnfysikers världsbild med en frikyrkopastors. Eller en börsmäklares Wall Street med en regnskogsindians Amazonas. En tuaregs vardag med en eskimås. Och se hur skilda folk beter sig helt olika socialt.

Den mänskliga naturen böjer sig som ett strå för vinden. Och vill man inte böja sig måste man spjärna emot och blåsa själv. Men man får inte glömma att man bara blåser i luften, inte ristar några orubbliga sanningar i sten, vilket kan kännas frestande att tro. Fåfängan ingår ju i den mänskliga naturen, liksom samlarinstinkten - man vill ju överleva vintern. Men samlarinstinktens cancerform girigheten och fåfängans avart narcissismen torde definitivt vara mer utbredda i vårt övergödda, fallfärdiga amerikanska imperium, där de ses som positiva egenskaper, än i mer socialt inriktade och mindre egotrippade miljöer.

Den amerikanske ståuppkomikern Bill Hicks framkastade vid något tillfälle hypotesen att universum behöver medvetna levande varelser för att subjektivt kunna uppleva sig själv. Och det är ju en form av tro som kan godtas, utan gudagubbar. Hans kollega George Carlin spann vidare på temat och påpekade att i grund och botten är precis allting naturligt - naturen innefattar och omfamnar allt, även människans allra mest vettlösa aktiviteter - och att vi kanske existerar enkom för att vi, och därmed universum, ska få lära känna plastpåsar, fotboll, kärnkraftsavfall, papiljotter, bilar och så vidare.

Vilket ledde mig till funderingar över "visitkort". Djur lämnar sina lortar efter sig som bevis för att de varit på platsen. Tidigare samhällen har efterlämnat kökkenmöddingar som varit arkeologerna till stor hjälp. Men de kolossala mängder skit och skräp som formligen sprutar ur oss varje dag tyder på att något är gravt i olag med vår ämnesomsättning.

Förr sa man att sjukdomar förtärde oss. "Consumption" är ett gammalt engelskt ord för lungsot, TBC. Nu ser vi oss som "konsumenter", "förtärare", men vet kanske innerst inne att det är helt fel roll för oss att spela och att den blir vår död. Är det därför vi på sistone har blivit så extra angelägna om att lämna efter oss bevis för vår existens, ja, dokumentera vårt liv ända in på toaletten och lägga ut det offentligt?

Eller är det för att tekniken är lätt åtkomlig och reklamen har gjort oss till narcissister? Så att vi måste fota, filma, fejsböka och twittra om allt, in i futilaste detalj. Titta på mig, för det är jag värd! Intressantare ämnen än jagets äventyr, bekymmer och bestyr anbefalls inte.

Fenomenet är redan ett begrepp: "lifelogging". När har man tänkt att man ska få tid att titta på sitt liv? Eller tror man att det ska intressera någon annan? Forskare i en avlägsen framtid kanske? Vet vårt kollektiva undermedvetna redan att vi inte har många varv kvar runt den här solen?

Det blir många frågetecken när man låter tankarna gå lösa som hundar, men hellre bra frågor än dåliga svar, eller hur?

Och här blir texten hängande i luften. Det gör inget. Den fortsätter någon annanstans.

Bill Hicks och George Carlin kan ses på YouTube. Rekommenderas varmt.

Av Hans Berggren 20 mar 2013 06:00