"Samtiden gör mig hoppfull"

Jag hade så gärna skrivit en lovsång till menskoppen, om ambivalensen till håret på min kropp eller ilskan över kroppsnormen. En av de finaste sakerna med att vara kvinna är att vara kvinnlig, samtidigt som det innebär en massa jävla jobb för att passa in i normen. Det kvinnligaste jag har är min kropp, samtidigt som jag måste göra om den för att framstå som rätt sorts kvinna.

Men jag vill inte reducera kvinnligheten till att bara handla om kroppen. Det är så ofta det händer ändå. Som de gånger när jag inte vill begränsa mitt rörelsemönster bara för att det har blivit mörkt ute, men ändå går och spänner knytnäven i fickan på vägen hem och tänker ut olika strategier, utifall att. Och nej, det är inte rån eller kvinnor jag är rädd för, trots att jag vet, jag VET att de flesta våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter. Men jag blir så matad med att vara rädd, se upp, inte gå på ödsliga platser att jag glömmer det när jag går där i skymningen. Så van att i egenskap av min kropp som kvinna vara utsatt på ett speciellt sätt. Det är också vad män vet, därför kan hotet om det sexuella våldet leva kvar. Vilket det också gör, i sin tydligaste form på forum och kommentatorsfält, med polisens goda minne.

Jag läser en lista på Flashback över Sveriges 100 farligaste kvinnor och blir faktiskt glad och inspirerad. Jag blir glad över att de finns så många kvinnor som vågar sticka ut, att de på olika sätt går mot den norm om kvinnlighet som de uppenbarligen bryter. Jag blir nyfiken på vad de har gjort för mångfalden för att kvalificera sig som farliga och väntar med spänning på mer uttömmande motiveringar än "med fd knarklangande pojkvän" så att jag kan lära mig mer av dom starka och farliga kvinnorna.

Jag läser en bok- 50 år av kvinnokamp - och förundras. Det var så mycket engagemang, självklarhet, kamp och glädje som inte går att se mer än fragment av idag. Idag är vi öar av individuella val som driver omkring. Vi lever i nuet, men också i jaget. I jaget som bekvämt kan kosta på sig att tycka att det är rätt bra som det är. Varför ska vi inte vara nöjda över allt vi har uppnått? Jo för att om vi slutar tänka på allt som inte är bra glömmer vi ju det och accepterar världen som en annan än vad den hade kunnat vara. Därför blir jag så glad av allt motstånd jag ser. Motståndet som lyfter och rotar i föreställningar vi inte tror att vi har om män och kvinnor längre. Som Instagramkontot Kvinnohat, bloggen Genusfotografen, serietecknare som Liv Strömquist, Nanna Johansson och Sara Granér, olika teaterföreställningar och allt annat motstånd jag ser växer på olika platser.

Jag blir så glad av de intelligenta, ironiska, satiriska och kritiska samtidskommentarerna om normer i vardagen att framtiden känns lite mera hoppfull. Röster som påverkar, som spelar roll och tydliggör att vi tror att vi kommit längre än vad vi faktiskt har gjort. Att få upp ögonen för det är ett steg på vägen i att omvandla begreppet kvinnlighet till att handla om systerskap, gemenskap, kärlek, glädje, styrka, generositet och stolthet istället för att vara de andra. Ett steg på vägen till att bli subjekt på lika villkor, för att sen kunna krossa glastaket och alla andra tak som kommer i vår väg. Vilket verkligen behövs idag när vi kan se en tillbakagång på många områden. Det finns ett hat mot kvinnor i maktställning och politisk makt och sexualiseringen av kvinnors kroppar blir allt grövre.

Kvinnor ska inte ha för mycket makt, ta för stor plats, eller tala, skriva eller tycka för mycket, för om de gör detta blir de ifrågasatta, förlöjligade eller mordhotade. De offentliga kvinnorna får ta den mest extrema formen av bestraffning för att de lämnar normen. Men ingen av oss andra bär på unika erfarenheter av att ha blivit förlöjligade, osynliggjorda eller inte tagna på allvar för att vi är kvinnor. Kanske var kvinnokampen lättare för 50 år sen, när det handlade om konkreta rättigheter och inte subtila värderingar. På 90-talets pratades det om en backlash, en tillbakagång på jämställdhetsområdet. Den uppmärksammades då, men har sen dess kommit smygande tillbaka. Genom motståndet mot könsnormer som formas på olika håll blir det tydligt igen, vi är inte längre än här.

Genom att uppmärksamma de gemensamma erfarenheterna kan vi se vad det egentligen handlar om. Och förstå vad en bild på en lättklädd kvinna ger för konsekvenser utanför det frysta ögonblicket. Vi måste ena oss mot individualismen som driver oss och alla våra erfarenheter långt ifrån varandra, från att bara handla om mig och den konstiga situationen som precis hände mig till att handla om hur gruppen kvinnor blir behandlade av gruppen män. Uppmärksammandet av att vi inte kommit längre än hit skapar en grund för gemenskap som trots allt gör mig hoppfull att vi ska ta oss någon annanstans. Till ett samhälle där det inte är en utopi för tjejer att gå hem ensamma i mörkret utan knuten näve i fickan.

Av Helena Håkansson 08 mar 2013 06:00