Fallet da Costa - sorgligt gotiskt del III

Del 1
Del 2


Det finns en hel kultur kring fallet da Costa, ett mytlandskap, och jag vill påstå att detta landskap kan definieras ganska enkelt. Det är inte brottet som fångar oss, hur ohyggligt det än är. Likstyckningar är tack och lov mycket ovanliga det sker en eller två per likstyckningar år i Sverige, men det är ändå inte själva styckningen som gör att fallet överlevt så länge. Det är polisens alla lösa trådar, de aldrig undersökta bostäderna, de förlorade förhören och fallets alla kusliga, vittförgrenade, röriga, hemlighetsfulla utlöpare som gör att det år efter år suger till sig nya människor. Det slog mig först nyligen hur litterärt och tabloidvänligt fallet da Costa faktiskt har blivit, med alla sina lögner, skräckmyter och suggestiva bilder. Detta fall har blivit som en hydra, ett gammalt svampmycel, en rostig mardrömsmaskin, en igendammad labyrint, en labyrint bestående av mystiska platser, lösa trådar och försvunna ansikten och föremål och jag vet inte allt, och någonstans i mitten av denna labyrint svävar Catrine da Costas numera ikoniska ansikte, hennes rent sakrala daktningsfoto, ett ansikte man lätt tror att man känner, ett ansikte man kanske inbillar sig att man stött på, i verkligheten.

Hon har både förtingligats och förandligats, Catrine. Hennes ansikte har reducerats till ett fragment, ett stycke offentlig spökrekvisita, en solkig projektionsskärm, en sotig stumfilmsremsa för våra fördomar, och da Costa är svårt utsatt, till och med efter döden, och det är numera fullständigt omöjligt att lösgöra da Costa från hennes mytiska spindelväv, hennes, mardrömsmaskin, hennes labyrint. Ja, det har verkligen blivit en stagnerad, dammig, spöklik labyrint av ett fall som borde ha klarats upp på några månader. Jag minns förresten att det var under ett av många samtal om Catrine da Costa som jag fick idén till denna text. Jag utbrast att fallet var som en labyrint, och fick svaret: Ja, det är en labyrint. Men det borde inte detta rättsfall vara, det borde ha lagts till vila för länge sedan.

* * *

Det finns fortfarande en tung stämning, en stor komplexitet och en utvecklad folklig mytologi som associeras med detta numera labyrintiska rättsfall, och det är slående hur många viljor, intressen och tillfälligheter och publikfriande element man hittar när man börjar gräva, och samtliga element har verkligen hårdexploaterats, och det är inte konstigt att media, allmänheten och diverse debattörer och populister slog klorna i detta fall och sög ut det maximalt. Och många journalister var nog i det tysta tacksamma för att Catrine da Costa till råga på allt var snygg. Och man valde också att publicera ett foto som var till hennes fördel, ett foto taget ett par år innan da Costas missbruk tog ut sin rätt, innan hon blev sliten. Catrine da Costa var slankt byggd, och hon hade uppenbarligen fina linjer, ett smäckert ansikte, en markerad haka som gav karaktär, en välformad mun och stora, harmoniska ögon, som gjorda för kajalpenna och mascara. Ja, man kan förstå om kvällstidningarna gärna publicerade den bästa bilden en extra gång. Och Da Costa personifierade också helt perfekt vår grumliga idé om den fallna kvinnan, den trasiga ängeln, den skändade skönheten.

Att da Costa inte var något hjälplöst offer, någon viljelös trasdocka, att hon både var langare, snattare och allmän trixare och fixare, en som stal från vänner, en som pumpade blivande torskar på pengar och pratade öppet om att blåsa knarkköpare rejält, det är lätt för en journalist att bortse ifrån, för dramaturgins och stämningens skull. Och det är lika lätt att se förbi alla de vinddrivna, förvirrade, komplexfyllda, våldsamma och direkt farliga män som fanns runt da Costa. De var inte tillräckligt rubrikvänliga, inte tillräckligt suggestiva. En av de läkare som initialt förhördes om sina kontakter med da Costa, undrade förresten naivt och plumpt vem skulle vilja strypa en sådan skönhet, och poliserna hajade till ett ögonblick. Läkaren var märkbart påverkad. Men att det fanns många kufar runt da Costa, det är i alla fall något som man visste säkert redan från början.

* * *

Ja, när vi närmar oss fallet stöter vi genast på en skändad skönhet, och mordet vi vill väl gärna tänka oss ett mord fast da Costa omgavs av flera sorters risker och dödsorsaken aldrig gick att fastställa skedde på sommaren, oskuldens, kärlekens och ljusets årstid och ni kan ju resten, och den mediadrivna mytologin koncentreras snabbt till pingsthelgen, och myten får relief. Och skönheten är inte bara skändad, hennes kropp är styckad och dumpad, på två platser dessutom, och på den ena platsen ligger kroppsdelar i dubbla plastsäckar, och det har använts svarta plastsäckar, och vi undrar om likdelarna som ligger i dubbla säckar kanske har legat i en frys eller en kyl, om likdelarna kanske har börjat tina och droppa, och en mordgåta börjar utvecklas.

Och inte nog med det, vi hittar också labyrinter, hela tre stycken: de snåriga systemet av stigar vid Karlbergs strand, Rättsläkarstationen i Solna numera medialt hårdexploaterad och mytisk och industriområdet, kåkstaden vid Eugeniavägen, vägen som är uppkallad efter Eugeniasystrarna, och där hittar vi ett myller av baracker, gator, kontor och lagerlokaler. Och vi har ett riktigt paradoxalt offer, både vacker, ung och prostituerad och narkoman, och hon har en mor som kan intervjuas och exploateras, och da Costa blir nästan omedelbart en aptitlig fantasibild som våra hjärnor kan idissla om och om igen.

* * *

Och vi hittar dessutom två läkare, enligt myten dubbelnaturer, perversa, likskändare, alltså någon sorts onda vetenskapsmän, och två läkare är ju helt idealiska som skräckelförbrytare, och deras namn börjar tacksamt nog på T, de heter Teet och Thomas, och det uppstår ett vagt men tilltalande tvillingtema, och runt detta fall uppstår också omgående en stark paranoia. Som i en novell av Poe är det egentligen inte som det ser ut, och egentligen är de socialt förankrade, tidigare ostraffade läkarna monster, och egentligen vet alla vad som hänt, och egentligen pågår det dolska processer hela tiden, överallt, och tidningsskribenter ägnar veckor att pejla läkarnas underliggande personligheter. Och det skräckelromantiska slår igenom totalt hos vissa skribenter, som skriver att obducenten är så liten och späd, hans ansikte så tärt, att käkbenets rörelser syns vid varje sväljning, och man skriver att det är två egenartade män som står åtalade, och man skriver om läkarens sirliga och alldeles tomma långvirkande med betydelselösa trådar, hans plötsliga tystnader i tillbakahållet raseri eller förtvivlan eller rentav likgiltighet som kan ha skrämt in bilder av vrålande djup i mannens själ hos nämnden, och man skriver om kvinnan med askblond hårgardin och blek ansiktsfärg som ska återkalla en fyra år gammal mardröm ur sitt torterade minne, och det är faktiskt ren och skär slaskgotik som ivrigt produceras och snabbt utvecklas, av både dagstidningar och kvällsblaskor, och mardrömsmaskinen accelererar, labyrinten djupnar.

Detta rättsfall blir med medias hjälp förvridet, förvandlat, fullständigt gotiskt. Mytologin runt Obducenten som också kallades Tom O i en bästsäljande pocket, och visst låter namnet Tom O läskigt och Allmänläkaren exploderar under journalisternas svettiga händer, och alla vet ju, alla vet hur det egentligen är, så någon faktakoll behövs oftast inte. Alla vet egentligen, och en mängd kulturpersoner dras med i vinddraget, och alla vet det också, som alla andra. De vet. Egentligen vet de allt... om ondskan... som syns på ögonen... Och egentligen vet alla vem den underliga lille läkaren med det konstiga namnet är. Han heter Teet Härm, och är egentligen en styckmördare, kanske också seriemördare och det hoppas alla tidningsläsare i det tysta och nekrofil, som hans mentor tror.

* * *

Teet Härm har estniska rötter, och det ser ut som en tanke att den estättade, gotikinspirerade författarinnan Mare Kandre slog igenom under de kritiska år när kvällspressen gjorde Teet Härm till hela Sveriges favoritstyckmördare. Och det fattades över huvud taget inte gotisk populärkultur under det ljuva åttiotalet, och kanske var Styckmordsfallet riktigt trendigt när allt kommer omkring, och det fanns ju en uppsjö av gothband vill jag minnas, och det var All About Eve, Dead Can Dance, London After Midnight, Miranda, Mission, The Cure, .54 Grave, Sisters of Mercy, Sex Garden, Liket lever, Cortex, Rosetta Stone och allt vad det nu hette, alla trashiga skräckromantiker, men jag tappar bort mig, som jag ofta, för ofta gör när jag funderar på detta fallet da Costa. Och jag skulle egentligen säga något om en av läkarna, jag menar Thomas Allgén, han som var Härms påstådda kompanjon.

Fortsättning följer ...

Av Kim Larsson 05 mar 2013 06:00