Mitt kalla krig - fortsättningen

Mitt Kalla krig i Karlskogabygden sommaren 1963. Det utkämpades ofta sovande under en artilleripjäs av Bofors modell 39, en mobilt flyttbar kanon som med dragkrok efter traktor eller lastbil inom en halvtimme kunde förflyttas någon mil. Vårt batteri, pjäsgrupp, omfattade fyra pjäser med betjäning, 30-35 personer.

Hemma i Stockholm höll man samtidigt på att avrusta och lägga ner Barkarby, Tullinge och Skarpnäck. Flygfält alla tre. Men det minns dagens medelåldring, den lönsamma generationen av det arbetande folket, ingenting av. Flygfälten är alla bebyggda idag. Dom byggdes som skydd mot Ryssen, då när Amerika var snällt. Där ute står hyreskasernerna och köpladorna tätt, rakt över start- och landningsbanorna, numera. Det enda som finns kvar är de spännande gatunamnen: Hangarvägen, Flygplatsgatan och så vidare. En märklig slump räddade Bromma. Till våra Gröna Khmerers oerhörda förtret.

Det var ganska länge sedan, mitt Kalla krig. Sommaren blev mycket varm så överstens föredrag om ett kallt krig förstod vi inte. Vi for omkring, några hundra oskyldiga 19-20 åringar, svettiga, i Villingsbergs urskogar, mittemellan Örebro och Karlskoga. Vi som var uttagna till artilleriet hade stor distans till ett verkligt skarpt läge. Tanken på att vi en dag måste rikta våra dödsbringande eldrör mot vanligt folk, en stad full med levande människor, var för oss helt absurd. Nära nog utesluten. Vi låg i lumpen, det skulle genomlidas, våra föräldrar och deras kompisar hade stått ut. Så enkelt var det. Tio månaders plåga, än sen? Och vi på skjutskolan gjorde två somrar om fem månader. Sen gällde muck. Hem och pussa tjejen och supa till och fira rejält med kompisarna.

Efter några månader hade vi lärt oss uppskatta den fantastiska naturen och den dånande högsommaren uppe i Kilsbergen. Den sommaren var mycket varm och de små sjöarna där i trollskogarna blev behagligt badvarma redan kring midsommar. Vi drog omkring på småvägarna och riggade upp våra kanoner på bara några minuter. Så var vi skjutklara och sedan gällde rast - ibland med bad - tills eldledningen ville ha skott där ute, nära en mil bort i terrängen och öva sig i fjärran prickskytte. Då sköt vi nog mest av alla regementen. Man sparade inte på krutet när utländska eldledare skulle utbildas. Jag har nog avlossat flera dödsbringande granater, visserligen mot fejkade övningsmål, än de flesta artillerister. Det ligger i skjutskolans idé. Mycket skjuta men mindre maskeringsnät och militära tramsövningar än vanliga rutiner.

Nåväl, en permissionslördag i början av juli hade en god vän hemma i Stockholm budat till bröllop. Hans tillkommande hade bjudit in sin syster från Norrland, lätt rödhårig, med vackra axlar. För att inte nämna benen. Oh. Hon visade sig i övrigt äga alla de färdigheter och utrustningsdetaljer som en ung soldat drömmer svettiga feberdrömmar om där på logementet.

Soldaten, som i den åldern sällan får nog, lade efter denna helgen upp följande helgreseschema:

Lördag klockan tio hemgång i permissionsuniform efter uppställningen. Full fart mot Stockholm med lilla Folkan fullsmockad med lumparkompisar. Vid lunchtid hemma i stan, lämna av grabbarna och hälsa på morsan i fem minuter, säg hej och full gas mot Härnösand, framme cirka 18.00. Där bor hon med de härliga armarna i ett romantiskt hus vid kanalen. Kram och puss medan Bogsersbåten på Ångermanälven tuffar förbi i kanalen utanför fönstret. Cirka klockan 16.00 söndag är fröjden slut och nu gäller gasen i botten med sikte på Stockholm där lumparkompisarna väntar på skjuts, vid cirka klockan 21.00, tillbaka till Karlskoga. Vi måste vara inne på förbandet före klockan 24.00 för att slippa efterräkningar. Lediga lördagar och nattpermission var inte uppfunna. Hur fan orkade man? Varje helg. I flera månader.

Visst sov man gott på måndagarna i gräset under kanonen. Med ett sådant helgschema. Och det sved lite på ryggen. Hon hade vackra händer då som nu med långa naglar.

Om jag inte minns fel, så här femtio år efteråt.

Av Lennart Lundwall 24 feb 2013 06:00