sourze.se
Artikelbild

Barnfattigdomens mönster

Vissa av barnen hade småmynt i fickan, oftast snodda från föräldrarnas nattduksbord. Andra hade aldrig pengar. Det var inte underligt. Vi hade för det mesta ingenting.

"Det är de som aldrig har som alltid erbjuder sig. För de som aldrig haft något är de enda som kan relatera på riktigt."

I orten där jag växte upp gjorde vi för det mesta bara två saker: Vi lekte på gården. Vi gick till centrum.

Det är en mycket liten ort. Under ett tak ryms livsmedelsbutiken ICA samt diverse blomster- och delikatessaffärer. Det fanns också en och annan kiosk som vi tilldelade diverse etniska epitet utan något större skäl än att alla alltid gjort så, för att hen som arbetade där inte var svensk.

Vissa hade alltid några småmynt i fickan, oftast snodda från föräldrarnas nattduksbord. Andra hade aldrig. Det var inte underligt. Vi hade för det mesta ingenting.

På utsidan ser du en fasad där du står och handlar dina varor på ICA; du ser en grupp barn leka utanför. De irriterar dig kanske, de låter högt och vissa av dem snaskar på godis - de snaskar ju alltid på godis, hur kan deras föräldrar låta dem äta så mycket onyttigt varje dag?

När jag såg på mina vänner i vår lilla grupp såg jag något annat än det som kunde ses ur den vuxnas betraktande öga från affären.

Jag såg mina två bästa vänner, vars bråk inom familjen alltid handlade om vad deras mamma, som var låginkomsttagare, inte kunde ge dem. Min andra vän, hon bodde med sin familj och hade fyra syskon. Ibland levde de på nudlar och bröd i veckor. Det var tur att vi hade skollunch.

En annan vän hade alltid med sig sin yngre syster. Hennes mamma kunde inte ta hand om henne hela tiden. Hon fick följa med. Den femte vännen hade tre syskon. Ibland levde de på tjugo kronor och maten i skafferiet en hel vecka.

Jag själv var blyg och tystlåten. Jag var van vid att inte begära saker, för jag hade föräldrar som slet ut sig för samhället men vars löner aldrig kom i närheten av bankdirektörers. Pengar var något som skulle komma senare i livet, och jag kunde knappt bärga mig. Jag åkte aldrig på skidsemestrar, fotbollsläger eller köpte dyra kläder. Mamma oroade sig istället för enkla saker - som om hon skulle ha råd att handla julklappar.

Min barnfattigdom kan inte jämföras med den fattigdom du möter i ett utvecklingsland, men att min sorts fattigdom existerar i så stor utsträckning oroar mig.

Jag minns hur jag behövde låna pengar för att gå på bio med nya vänner jag träffat första året i gymnasiet. Ingen ville låna ut till mig förutom en person; vännen med de tre syskonen och en tjugolapp att klara veckan på. Hennes situation hade inte förändrats sedan sist. Men hon erbjöd sig. Hon kände igen frustrationen i att aldrig ha det alla andra barn tar för givet. Jag minns vad hon sa innan hon räckte mig en hundring hon sparat ihop för att jag skulle få låna:

"Det jobbiga är egentligen inte att aldrig ha, det är alla som inte bryr sig om att du inte har när du är liten. Så blir du äldre och än en gång fattar ingen, men alla ställer högre krav - även fast de krav du fick som liten redan var tuffa nog. Hur köper man obligatoriskt skolmaterial för pengar man inte har? Eller skaffar pengar så pappa kan gå till tandläkaren när han skriker av smärta på grund av tandvärk? Det är de som aldrig har som alltid erbjuder sig. För de som aldrig haft något är de enda som kan relatera på riktigt."

Tio år senare står jag i samma ICA-butik jag en gång lekt utanför med de andra barnen. Jag packar in ett par varor, skyndar mig till bussen, stöter ihop med några småbarn och blir irriterad över att de alltid står i vägen. På vägen ut ser jag ett par gamla vänner, rökandes cigaretter. Vad som finns i dem vet jag inte, men det luktar grövre än nikotin. Jag vet att de valde något annat för att undvika skammen i att aldrig ha. De tog istället. Kriminalitet är en vanlig väg för barn ut ur fattigdomen. En lika snabb väg för dem in.

Det är en mycket liten ort och på gården stöter jag ihop med en kvinna som är mamma till en av mina vänner. Av spontan nyfikenhet frågar jag vad hon är utbildad till, i sitt hemland. "Läkare", svarar hon innan hon springer iväg till sitt arbete som städerska.

Jag bestämmer mig för att göra ett oväntat besök hos hennes dotter. De brukar ha nudlar och bröd att bjuda på.


Om författaren

Författare:
Angela Larsson

Om artikeln

Publicerad: 16 feb 2013 06:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: