Så kallade män

Jag såg den korta filmen från "Uppdrag granskning" med kvinnorna som läste upp de vidriga mail de fått från så kallade "män". Det som slog mig mest var den infantila nivån på den hatiska prosan. Den måste komma från män som aldrig fått någon kärlek och alltså aldrig har lärt sig att älska. Man skäms å deras vägnar, skäms som man. Det ligger något djupt ömkligt i deras nedrigheter.

Sedan läste jag Malin Micheas artikel på Sourze. Näthatet sker inte av en slump, säger hon. Jag håller med henne. Näthatet är resultatet av en kultur som i flera hundra års tid har hävdat de kapitalistiska intressenas överhöghet i alla sammanhang och som på senare tid och med enormt ökade propagandaresurser har blivit ännu effektivare i sin strävan att göra människor okänsliga, oempatiska, obehagliga och allmänt otäcka, men lämpliga som kanonmat och löne- och låneslavar. Den styrningen har resulterat inte bara i fler män som tror att de kan lösa sina problem med våld, utan också i fler kvinnor som är direkt olämpliga som mammor men får pojkar som växer upp till så kallade "män" istället för till människor.

Men så uselt som de skriver har jag svårt att tro att de kan vara särskilt besvärliga att spåra upp och ställa inför rätta för olaga hot, minst, bara den politiska viljan finns. Den finns inte. Skitstövlarna är nyttigare på fri fot. De säljer lösnummer och det kan till och med finnas feminister som är glada att grobianerna existerar eftersom de fäster uppmärksamheten på viktiga frågor.

Problemet lär emellertid inte försvinna för att vi stiftar fler lagar som inskränker yttrandefriheten. Det räcker bra med dem vi har. Men så länge vi lever i ett samhälle som stimulerar det allra sämsta hos människan; egot, hagalenskapen, armbågarna och så vidare, lär vi bara få se det nuvarande läget förvärras.

Paradigmskifte, anyone? Ett slut på krigen, kanske? Och det lukrativa förhärligandet av dem? Det hela kan som vanligt reduceras till så kallad "ekonomi."

Av Hans Berggren 11 feb 2013 06:00