En hårding i förkläde

Härom kvällen låg jag i min liggfåtölj och filosoferade lite över tider som flytt. Jag undrade hur i fridens namn folk har tid att läsa böcker när man knappt hinner smälta livet. Händer det inte nya saker så har man all möda i världen att hinna gå genom tider som flytt, och som man idag kan skratta gott åt nu många år senare.

Året var 1978 och jag var 15 år. Det fanns inget viktigare under denna tid än att vara tuff, absolut tuff, det var det som gällde och tjejerna tyckte om tuffa killar. Det var det enda de ville ha.

Tjejerna var alltid jätteintresserade av killar som var några år äldre och således lite farligare än vad vi kunde vara som var 15 år. En 18-åring hade körkort och det var stort, hade han sedan också en fräck bil så var han king.

Jag lärde känna en kille vid namn Nils-Göran. Ingen kallade honom för det, för det var töntigt med dubbelnamn, så han fick såklart heta Nisse. Att han sedan köpte en sagolik Impala från tidigt 60-tal placerade givetvis honom högst på stegen bland tjejerna och hans fullkomliga namn blev således Impala-Nisse.

Till min stora fasa insåg jag snart att en tjej som jag alltid hållt nära hjärtat och förutom det så var hon fruktansvärt snygg, och inte minst viktigt - tuff hade börjat bli kär i just Impala-Nisse. Jag och Lotta var lika gamla, och Lotta var förstås mer imponerad av en 18-åring med en Impala än en 15-åring med en stulen moped. Min enda chans var att umgås mycket med Impala-Nisse för att se till att inte Lotta glömde mig. Det var nästan lika bra att åka i passagerarsätet fram som att äga en Impala - då var man liksom lite viktig. Där satt jag och åkte med Impala-Nisse när vi gungade fram på raggarundan i stan. Många var de gånger vi satt och diskuterade hur jävla manliga vi var och att hushållsarbete aldrig skulle komma på tal, nej det fick tjejerna sköta. Så var det att vara tuff.

En dag var jag hemma hos en kompis vid namn Pia. Hennes mor var borta några dagar så Pia skötte om deras hem själv. Vi var jämngamla och hon frågade mig om inte jag kunde hjälpa henne att piska några tunga mattor. Givetvis kunde jag det, bara hon lovade att inte berätta för någon att jag gjort det för det kunde helt enkelt förstöra hela min karriär som tuffing. Pia sa att det skulle förbli en hemlighet.

Fredagskvällen kom. Vi rullade in i stan, klev ur Impalan och ställde oss där och var tuffa; något som är ganska kul just när man lever i det och kul nu efteråt när man tänker tillbaka på det. Och vem tror ni kommer fram på stan, om inte Pia med mattorna! Magen knöt sig och det fanns minsann anledning till det, för Pia gick fram till Impala-Nisse och sa "Det är min själ ingen dålig kompis du har där Nisse, Angus har minsann varit hos mig hela eftermiddagen och piskat mattor ska du veta."

Herrejävlar, förstår ni hur det här rankades? Nisse smålog och vände huvudet mot mig. Han behövde inte säga något för vi visste båda hur fruktansvärt detta var, den som satt fram i Impala-Nisses bil hade bankat mattor - ajajaj. I bilen hem satt Nisse och skrattade men sa ändå med bestämd röst att "Angus för fan, du fattar väl att jag inte kan ha dig fram i bilen om du ska vara nån jäkla skurkärring." Sedan skrattade han igen ganska länge. Jag försökte skratta bort det och sa: "Ja ja, man kunde inte precis säga nej, det hade varit taskigt, men det händer inte igen jag tänkte mig inte riktigt för." Nisse skrattade fortfarande och sa "Du vet hur det är i baseboll, three strikes and youre out!" Jäklar, tänkte jag, snart får man antagligen sitta där bak. Nu krävs det skärpning.

Tiden gick och jag träffade en tjej vid namn Lottie, en fantastisk tjej som kunde övertala mig till det mesta, och så gjorde hon denna kväll när Impala-Nisse skulle komma förbi och festa. Hennes föräldrar var bortresta och vi skulle ha fest där, Impala-Nisse och hans bästa vän Gåsen skulle komma förbi, och det var liksom som att ha vunnit högsta vinsten för nu snackar vi om de två tuffaste hårdingar vi hade på den tiden - och de skulle komma båda två!

När jag och Lottie ätit färdigt frågade hon om jag inte kunde hjälpa henne att diska, och jag tänkte först att jag måste hört fel. Diska? Jag? Jag som sitter fram i Impala-Nisses Impala, jag har väl aldrig hört något liknande. Men Lottie var liksom inte den sortens tjej som var lätt att säga nej till, så jag sa: "Snälla Lottie, tro för guds skull inte att jag är en sån där kille som inte skulle kunna diska bara för att det är otufft, men jag har redan bytt om och jag kommer att spilla på min skjorta eller mina byxor helt klart, så det kan jag inte."

Men som jag återigen måste understryka, så var Lottie inte den sortens tjej man övertalade till annat än vad hon ställt in sig på. Så hon kom raskt med ett - bered er nu - förkläde!

Förstår ni vikten av det här förklädet i denna period av historien, sent 70-tal? Herregud. Lottie trädde det över mitt huvud och sa: "Vänd dig om så knyter jag det snabbt så disken blir färdig innan de andra kommer." Herregud, vad gör man inte för kärleken? Där stod jag i mitt vackra blommiga förkläde och diskade för fulla muggar när jag genom fönstret såg en stor jävla gul Impala rulla in på uppfarten. Jag trodde inte mina ögon. Jag skrek till Lottie: "För fan Lottie, få av mig detta förklädet snabbt!" Hon skrattade och öppnade dörren, samtidigt som jag förstod att det var planerat från hennes sida - jag kände att hon gjort en dubbelknut i ryggen som var omöjlig att få upp. In kom Impala-Nisse och Gåsen och ja, skrattandet tog ett tag och avslutades med att Impala-Nisse sa: "Strike two!" Kvällen blev ganska glad av sig ändå, då det fanns en del att skratta åt. I alla fall för de andra.

Givetvis kunde jag inte vara tillsammans med denna tjej som nästan gett mig en hjärtinfarkt, så några veckor senare och en hel del påhopp om min diskningsinsats, så satt vi på en fest och drack och snackade om brudar och sånt som man liksom ska snacka om. Emellanåt kom det lite gliringar om att "Ja, Angus han städar hos tjejerna, han har nog missuppfattat det hela" och så lite skratt igen. Det sprang runt en tjej där på festen som jag tyckte var ganska söt och precis när jag skulle säga det till de andra så sa Impala-Nisse att "Kolla in den bruden, hon liknar för fan en gris på pricken". Jäklar, tänkte jag, vilken tur att jag inte hann säga något, utan la till: "Ja du Nisse om nån sätter på den där Miss Piggy ikväll blir jag jäkligt förvånad."

Timmarna gick och fler och fler gick hem, till slut satt bara jag kvar i fåtöljen på nedanvåningen och någon var där uppe kunde jag höra, så jag gick upp för att se vem det var. Tror ni inte det var "Miss Piggy", och visst fan var hon söt. Hon förtjänade inte alls det namnet, men vad gör man i den åldern mitt i en grupp hårdingar? Hon kom fram och sa: "Jag såg nog att du tittade på mig innan ikväll, kom!" Hon ledde mig till sängen och plötsligt var det full fart, när dörren öppnades och Impala-Nisse hade kommit tillbaka för att höra om jag skulle ha skjuts hem. Han tittade in i rummet och sa "Nä nu jävlar har han satt på Miss Piggy, här blir det jävlar kultingar ska ni se!" och lade till: "Och du Angus, strike three!"

Ja, så gick det till när jag nästan miste min plats i framsätet. Att vi alla i framtiden skulle både diska och piska mattor det hade vi ingen aning om då och tur var väl det, vi hade fullt upp med att vara tuffa. Impala-Nisse som hatade skolor och lärare mer än något annat, han blev så småningom just en lärare och jag, jag diskar fortfarande och piskar mattor - men numera får jag en kram för det, och det är inte dumt.

När jag frågade Impala-Nisse om det var slutåkt i framsätet så sa han: "Slutåkt? Jag har fan aldrig skrattat så mycket som med dig i framsätet. Nu kör vi vidare mannen, livet leker!"

Fredagsmys i massor, Sourzare, och var rädda om varandra!

PS.Livet är som en enda stor diamant som ökar i karat för varje år vi får uppleva. Har ni tid så lyssna på Celine Dions nya låt Le Miracle. Även om man inte förstår franska tycker jag att budskapet går fram!

Av Angus Liddell 01 feb 2013 06:00