Livet, vänskapen och döden

År 1981 dog min morfar, och jag fick för första gången närkontakt med döden. Jag hade så svårt att förstå att människor vid begravningskaffet satt och pratade med varandra och log och ibland småskrattade, när vi precis begravt någon. I min unga värld kändes det som om alla borde sitta och se förstörda ut och inget annat, för så kändes det innombords.

Det tog flera år innan jag kunde förstå att det där är ett sätt som gör att vi kan vidare. Vid en högre ålder vet de flesta att jorden snurrar vidare, och det är naturligt att förr eller senare går vi alla dithän.

Jag tror att jag satt där under viadukten mitt emot Grand Hotell i Lund och försökte få ihop det hela, men det gick inte alls, trots flera timmars hårt funderande. Innan dess hade jag haft en känsla av att allt hade en mening på något sätt, och om det inte kunde synas en Gud i allt som hände så fanns det i alla fall ett mönster som kunde misstänkliggöra en Big Bang-teori, som faktiskt är rätt så tråkig när man tänker efter.

Tiden gick och så småningom godtog jag och förstod spelets regler, och jag hade så när accepterat det hela när Tage Danielsson dog.

Jag hade likt de flesta i detta vackra avlånga land blivit både road och glad varje gång den där duon dök upp, om det var på TV eller i radio, det kunde kvitta. Jag åkte bil med en kompis föräldrar en gång när Lindeman kom på radiokanalen, och kompisens pappa stannade vid vägkanten för att kunna höra ordentligt. Jag blev förundrad över att en vuxen människa, en grupp som jag på den tiden ansåg var ganska fantasilösa, verkligen stannade för något som var roligt. När vi sedan satte fart igen efter att ha lyssnat och skrattat, ja då satte en bil mitt emot oss på andra sidan också fart, för de hade också stannat, och mannen i den bilen skrattade fortfarande.

Jag blev så lycklig av detta lilla spel att jag plötsligt förstod att vissa människor kan bli så roliga att de mer än oss vanliga kan underhålla och roa och skratta, och samtidigt hade de själva så fantastiskt roligt. Helt otroligt.

Följande år såg eller hörde jag dessa två, Hasse och Tage, så fort chansen gavs. "Tänk att få vara en av dessa två i en duo, tänk att få vara så lycklig och glad alltid och ha så roligt själv också, det måste vara få förunnat", tänkte jag. Att det fanns sådana människor som Hasse och Tage, det bådade väl ändå för att något annat fanns än en jäkla Big Bang?

Men som sagt så dog då Tage Danielsson, och min första tanke gick förstås till Hasse. Hur skulle han klara detta? En vänskap så rolig, djup och otrolig, det var det mest orättvisa jag varit med om. Inte kan det väl finnas ett mönster eller något annat, när det kan gå till på detta vis?

Jag har sedan följt Hans Alfredson de gånger han figurerat i media och så fort chansen har givits, och till min stora fasa kan jag säga att än idag när jag ser honom på Guldbaggegalan vid 81 års ålder, så ger han mig intrycket av att vilja säga "Det är inte rättvist, det här är inte roligt längre." Kan man bli så pass gravt beskuren att man i resten av sitt liv inte känner sig hel?

Det känns precis som om Hasse under hela denna tid varken vill eller kan bli lika glad och rolig, att han innerst inne är så arg på orättvisan i livet och tråkigheten med att det så orättvist kan ta slut. Även om jag nu, när jag ser honom på mingelbilderna i Aftonbladet, nästan kan skymta en liten glad spjuver som är precis på gång att explodera i en massa repliker som kommer att få hela folket att skratta, så finns den där lilla sista spärren som säger "Nej Hasse, du kan inte bli riktigt glad längre, nog får vara nog, du får inte visa livet att det vunnit."

Jag har ingen annan förklaring än att när man har så mycket gemensamt med någon som går bort, så kan de ta med sig en liten bit av en själv, och aldrig blir man sedan hel.

Detta gör tyvärr att man lättare kan tro på en Big Bang, men det är egentligen inte dit jag vill, för jag vet hur det är när livet ger en en pungspark och man kippar efter luft. Då ringer man alla man känner och till och med ber till Gud att någon speciell ska få leva istället för att dö.

Jag lär nog aldrig träffa Hans Alfredson, men om jag gör det så kommer jag sannerligen att ge er ett svar om det jag känt har varit rätt.

Första gången de träffades, Hasse och Tage, var det tydligen Hasse som saknade sin hatt och trodde att någon Uppsalait hade tagit den, och mitt i sitt klagande så kom Tage förbi och sa "Inte ska du stå här och klaga puttefnasker, här får du min stickade basker", om jag minns rätt. Vilket fantastiskt par.

Ha en underbar helg alla Sourzare, för fredag blir det varje vecka och det kan det minsann inte ändras på! Fredagsmys och mycket gott och blandat, så att vi laddar för nästa veckas utmaningar som människa - och de tar minsann inte heller slut.

Av Angus Liddell 25 jan 2013 06:00