Skulle någon höra mig skrika?

Lördag kväll, centrala Göteborg. På väg hem från en utekväll som för all del var rolig, men längtan hem till pyjamas, säng och sömn var större. Jag brukar inte röra mig ensam på stan vid den tiden, åtminstone inte på helgerna. Det är egentligen inte en uttänkt strategi, det blir helt enkelt så för det mesta. Men nu är jag ensam och väntar på spårvagnen i vimlet av fulla människor på väg någonstans, till nästa krog eller nästa fest, de flesta i på tok för tunna kläder och termometern visade nyss 11 minusgrader. Jag kämpar med att låsa upp mobiltelefonen utan att behöva ta av mig handskarna, svär tyst när jag ser den låga batterinivån. Det är inte bra om telefonen skulle laddas ur, ifall att...

"Ursäkta mig, hej, du har möjligen inte en cigarett att bjuda på?" En ung kille står framför mig, tonåring, förmodligen för ung för åldersgränsen på många av uteställena. Han ler stort och charmigt, en smilgrop i kinden. Håller artigt avstånd. Jag släcker mobilen, rotar i handväskan. Killens kompisar som väntat en bit bort drar sig plötsligt närmare. De är fyra eller fem, gnuggar händerna och huttrar, fixerar mig med blicken. Avståndet krymper. "Bjuder du honom på cigg? Har du en till?" Jag lyckas till slut hala fram ett tillknycklat festpaket ur väskan, två eller tre cigarretter kvar. "Ta ni dem om ni vill", säger jag och räcker fram paketet. Jubel utbryter. Killen, han som tilltalade mig först, tar plötsligt tag om mina axlar och drar mig mot sig. "Tack så mycket, tack, tack, tack", säger han och övergår sedan till att pussa mig i ansiktet, hårt, överallt. Jag drar mig bakåt, vrider mig, men gör inte mer motstånd än så, ifall att...

"Ha det bra", säger killen när han bryskt släpper taget om mig. Jag tar ett snubblande steg bakåt. En strimma av mitt puder på hans jackkrage. Hans leende är inte längre varmt, det är ett överlägset varggrin, och han möter inte min blick - han tittar på kompisarna som för att få bekräftelse, och de belönar honom med höga skratt och en dunk i ryggen medan de går därifrån. En tjej som står en bit ifrån mig möter min blick, lyfter på ögonbrynen i en tyst fråga: Är du okej? Jag svarar med en hastig nick, rättar till min halsduk som hamnat på sned och håret som rasat ur den fina frisyren som tog minst en halvtimme att göra. Tjejen rycker på axlarna och himlar med ögonen i en gest av sympati. Jag ler snett tillbaka. Inte ett ord har sagts, mer behöver inte sägas.

Min spårvagn dyker upp. Jag njuter av värmen, tänker på systerskap och icke-verbal kommunikation och alla möjliga intressanta saker, tills det blir dags att hoppa av för att byta till buss. För ett litet tag sedan drogs linjerna om, vilket gör att jag nu måste gå till en annan hållplats där det är betydligt mer folktomt och sämre upplyst. Det som är ett lätt irritationsmoment om dagen är en fara om natten. Sådant måste man tänka på. Jag slinker inom Nordstan för att slippa komma till hållplatsen för tidigt och behöva vänta där för länge, ifall att...

Min mage gör mig påmind om att jag inte ätit på flera timmar, och jag köper en cheeseburgare på McDonalds för att äta när jag kommer hem, trycker ner papperspåsen i väskan. Det börjar bli dags att gå mot bussen. Håller koll på mobilen, batteriet och klockan, rör mig i riktning mot hållplatsen när en röst bakom mig ropar: "Du tjejen, fan vad snygg du är ikväll!" En blick över axeln säger mig att det är mig han pratar med, mannen i 30-årsåldern som går några meter bakom. Resonerar snabbt med mig själv. Svara eller inte svara, det är den ständiga frågan. Å ena sidan en djupt rotad god uppfostran som väcker impulsen att le vänligt och tacka som en duktig flicka. Å andra sidan en hel livserfarenhet som säger en att respons - i vilken form som helst - i det här läget, inte sällan leder till förföljelse, trakasserier och andra obehagliga saker man helst vill slippa. Bäst att låta bli alltså, ifall att...

"Du, jag ville faktiskt bara säga nåt snällt till dig", säger rösten där bakom. Lite sluddrig. Sårad. Duktiga flickan inombords vinner kampen. "Tack ska du ha", säger jag med ett ansträngt leende bakåt, ökar på stegen. Hans steg ökar också. Klick från mina stövelklackar, dunsar från hans mjuka sulor. "Så vart är du på väg? Ska du med på fest?" Fan, fel beslut. Jag skulle inte ha svarat honom. Svarar kort och skarpt tack men nej tack, går vidare, förslagen haglar mot min spända rygg och uppdragna axlar, tills han kommer ikapp och placerar sig jämsides, nära, för nära. Vill jag ta en drink, vill jag ha sällskap hem, vill jag följa med honom hem? Nej tack, nej tack, nej tack, nej. Han är full men han ser ganska bra ut. Under andra - och då menar jag helt andra - omständigheter kanske jag faktiskt skulle ha följt med honom hem, tänker jag och fortsätter undvika, väja, både fysiskt och verbalt. Jag gör våld på mig själv och allt jag är genom att inte be honom dra åt helvete, lämna mig ifred, sluta ignorera hur jag helt uppenbart är illa berörd av hans närvaro och inte vill ha honom där. Men jag vågar inte. Det är ett "riskabelt beteende". Istället går jag där och beter mig så avvisande jag kan inom ramarna för vad som är rimligt utan att han ska bli provocerad att angripa mig fysiskt. Det kan hända. Det har hänt.

Just som jag förtvivlat konstaterar att jag nog måste ge upp att åka med nästa buss, och istället gå in någonstans där det finns människor som jag kan be om hjälp, ger mannen upp och försvinner, som genom ett trollslag. Kanske fick han syn på någon annan att förfölja, tänker jag och får dåligt samvete. Men det kan ju inte jag ta ansvar för, tänker jag sedan. Jag måste ta mig hem. Jag märker att jag darrar. Jag vet inte hur länge jag har gjort det. När jag gick hemifrån den kvällen kände jag mig fin. Nu känner jag mig smutsig och tilltufsad, mindre, svagare, lite patetisk. Jag skyndar mig vidare, ifall att han ångrar sig, kommer tillbaka, ifall att...

Snabba steg nu till hållplatsen, bussen är så klart försenad. En handfull människor väntar, en av dem kommer genast fram och börjar prata. Först trevlig, sedan flirtig, sedan påträngande och jobbig. Nej tack, nej tack, nej tack, nej. Jag scannar av omgivningen, så där som tjejer lär sig göra, efter möjliga lösningar på olika hypotetiska skrämmande scenarion. Frågor i stil med: Skulle någon höra mig skrika? Åt vilket håll ska jag springa om jag måste? Finns det någon dörr jag kan banka på och be om hjälp? Är det tänt i något fönster? Kommer han att våldta mig här eller släpa undan mig någonstans och i så fall vart? Hur kan jag fly därifrån?

Och så vidare. Ni förstår. Bara ifall att...

I mitt snabba kalkylerande hittar jag min lösning. Där borta står en man som ser stor och stark ut. Han hjälper mig säkert om den här killen går över gränsen. Han böjer sig närmare, fuktig andedräkt i ansiktet, jag backar, han tränger sig på. Jag fångar den större mannens blick, han tittar på den fulla killen och på mig, registrerar, förstår. Med en djup känsla av lättnad och tacksamhet drar jag mig närmare honom, och ännu närmare, medan jag för tredje gången avböjer den fulla killens förslag om att följa med honom hem. Den större mannen håller ett vakande öga på situationen, jag ser på hans hållning att han är beredd att gripa in när som helst, och jag vill egentligen kasta mig i famnen på honom eller ännu hellre gömma mig bakom honom, strunta fullständigt i vad det skulle göra mig till. Jag vill inte mer nu. Jag vill inte ha någon uppmärksamhet, jag vill inte prata med någon, jag vill inte bli stirrad på, få några komplimanger eller förslag. Jag vill hem, äta min kalla cheeseburgare och glömma bort den här hemfärden som aldrig någonsin förut har känts så lång.

Då dyker min buss upp. Jag kliver på den utan ett ord till killen som fortfarande pratar med mig, in på bussen, bort från hans flåsande röst, ber en liten bön om att han inte ska följa efter och det gör han inte. Bussen kör, den fulla killen raglar iväg, den store mannen står kvar därute och väntar på sin egen buss. Jag vill ge honom ett leende till tack genom fönstret men han har huvudet vänt åt andra hållet just när jag åker förbi.

Strax innan jag ska hoppa av bussen tar jag fram mobilen igen, den har inte dött ännu och jag slår in siffrorna 112. Jag går av, börjar vandra den sista lilla biten hem, handen på uppringningsknappen, ifall att...

Och där tar berättelsen slut. Den om min utekväll, alltså. Fråga vilken tjej eller kvinna du vill, så kommer hon att ha en liknande. Minst en, troligen många. Jag känner faktiskt inte en enda kvinna som inte blivit utsatt för någon form av sexuella trakasserier, tafsande, förföljelse eller rena övergrepp. Inte en enda.

Gör du?

Av Malin Michea 21 jan 2013 20:10