För 2013 önskar jag att Sverigedemokraterna krymper igen

Nyårskrönika

2012 går till historien som året då Sverigedemokraterna nådde rekordsiffror i väljarundersökningar. Dess partiledare har ägnat året åt att förklara att partiet inte är rasistiskt, samtidigt som en film offentliggjorts där topprepresentanter för samma parti uttrycker främlingsfientliga uppfattningar - och i partiets nya ideologiska program hävdar man att varje människa föds till att tycka mer om människor som liknar henne själv än om dem som inte gör det. Jag får inte riktigt ihop det.

Antagligen tror många ändå på Jimmie Åkesson när han säger att partiet inte är främlingsfientligt, utan bara vill reglera invandringen hårdare än vad vi gör i Sverige idag.

Under 2012 har jag börjat se mig om på jobbet och bland vänner och fråga mig vem av dem jag har omkring mig som är Sverigedemokrat. Var cirka tionde vuxen är ju det. Tidigare har jag förutsatt att ingen nära mig var det, antagit att de som röstade på SD fanns "någon annanstans". Dumt så klart.

Häromveckan hamnade jag i en diskussion, bland vänner, om luciatåg, pepparkaksgubbar och julavslutningar i kyrkan. Jag valde då att mest lyssna. De flesta verkade överens om att man inte vill släppa på gamla etniskt svenska traditioner bara för att människor i Sverige med utländsk bakgrund inte har samma känsla för de traditionerna. Uttrycket "de får väl ta seden dit de kommer" nämndes, med tillägget, "om jag flyttade till t ex ett muslimskt land skulle jag aldrig kräva att de ändrade på sina traditioner för min skull". Det är nog ett ganska vanligt sätt att resonera. Jag har funderat över det, över vad argumentet mot att invandrare måste ta seden dit de kommer egentligen är, och över hur man ska förhålla sig till sina minnen av traditioner och samtidigt vara öppen för utveckling av samhället:

För det första; Alla svenska medborgare har samma lagstadgade rättigheter, till exempel religionsfrihet och yttrandefrihet. Det finns en och en halv miljon svenskar som har utländsk bakgrund, alltså som är födda utomlands eller har minst en förälder som är det. De utgör 17 procent av Sveriges befolkning. De här människorna är inte turister i Sverige, de bor här, utgör en del av vårt samhälle. Deras seder och bruk har samma värde som etniska svenskars. Det kan inte vara på något annat sätt. Alla svenska medborgare måste ju ha samma rätt att tycka vad de vill, att tycka om vad de vill, att ha vilka traditioner de vill. Och det gäller så klart, på motsvarande sätt, även för de före detta svenskar som har utvandrat och blivit medborgare i ett annat demokratiskt land.

Ungefär en miljon av svenskarna med utländsk bakgrund är själva födda i Sverige. För de är Sverige ännu mer hemma, men deras traditioner är så klart påverkade av arvet från deras föräldrar. Hur konstigt är det? Alltså, om vi inte ville att människor från andra länder skulle komma till Sverige och börja påverka våra traditioner, då hade vi behövt tänka på det när invandringen till Sverige tog fart, kanske på 1960-talet. Vi hade fått bestämma oss då för att vi inte ville ha några invandrare i Sverige. Då hade vi bättre kunnat bevara våra etniska svenska traditioner intakta. Nu, femtio år senare, är det faktiskt för sent. Tycker man det är jobbigt är det ändå bara att gilla läget. Alternativet är ju att vi delar in svenskar i "de som får tycka och tänka som de vill" respektive "de som inte får tycka och tänka som de vill". Vad händer om jag som etniskt svensk tröttnar på Kalle Anka eller helt enkelt tycker att förändringar som initierats av invandrare är bra?

För det andra: om vi tänker oss tillbaka t ex hundra år, skulle vi vilja att det vore så fortfarande? De värderingarna? De traditionerna? För en del har ju hänt på hundra år. De som har sett till att saker har förändrats sedan dess måste ha varit människor som var positiva till förändring, som inte envist höll fast vid traditioner. Går det kanske att å ena sidan glädjas åt sina minnen, behålla vissa traditioner, men vara öppen för att saker hela tiden måste få förändras, även om det gör lite ont?

För 2013 hoppas jag att en debatt tar fart där fler inser att det är orimligt att stänga Sveriges gränser för invandrare och omöjligt att vrida tillbaka klockan och få den invandring som har skett under de senaste femtio åren, ogjord, och att det inte är demokratiskt möjligt att förbjuda medborgare att tycka vad de vill och därmed att försöka påverka samhället därefter. I så fall kan man lika gärna hävda att mörkhåriga män med skorrande r från Karlshamn bör få sin tyckandefrihet begränsad.

För 2013 hoppas jag att fler inser att förändring är något bra, annars hade vi inte det moderna samhälle vi idag lever i. Separationsångest är naturligt, men man måste kämpa emot känslan av konservatism så att den inte hämmar utvecklingen och när den till exempel handlar om att cementera traditioner av egoism. Det är faktiskt inte så länge sedan Sverige var ett fattigt och utsatt land.

Av Carl Olof Schlyter 28 dec 2012 10:50