En del av allt

1. Varför skulle inte jag kunna lyckas? Nyss var mina tankar så klara, men när jag ska fästa ner dem på pappret, vill inte orden infinna sig. Att fatta pennan är en tillflykt. Ett sätt att fortfarande finnas kvar här, ett sätt att fördriva tiden, ett sätt att hitta en meningsfull sysselsättning, ett sätt medan man väntar, att hjärtat ska sluta slå.

Jag ville vara ett berg som bara finns, orsakar ingen handling, handlar inte själv, fullkomligt fri från alla önskningar. Jag ville vara ett berg, en del av världen som bara är.

2. Jag är en människa, det är jag säker på. Jag tillhör denna världen, där jag blivit född. Jag är en del av världen.

Min kropp är en del av universum, en del av en helhet. I någon av dessa banor som löper genom universums kropp, finns störningar som ger resonans i min kropp. Jag kan inte själv bestämma, vad jag ska känna - mina ansträngningar är begränsade av någon annans känslor, som tangerar mina.

Jag ville vara ett berg, men jag blev ett sprucket kärl.

3. Ett sprucket kärl kan lagas även om ärren syns! Ärr kan man ha ibland, osynliga på utsidan, men de finns på insidan, i insidans mörker. Dit vågar vi oss inte in alla gånger. Där finns det vi styrs av, det vi fruktar, frukten av det vi åstadkommit i livet, misstag, som goda ting. Misstagen kommer först och ligger djupast i insidans mörker. De finns där hela tiden, som regn följer sol. De vill påminna oss om hur dumma vi varit, så många gånger, hur mycket vi missat och hur omöjlig just vår situation är.

Men du känner solen lysa in genom halvt neddragna persienner och värma ditt ansikte. Plötsligt finns det hopp! Det finns hopp, att de goda ting vi ändå gjort, skall räknas oss tillgodo. Att livet går vidare och att en överraskning kan vänta bakom nästa hörn.

Av Pia Isaksson 14 dec 2012 06:00