Vem vinner på skulder med evigt liv?

Min gode vän hade slut på pengar en kväll 1984. Han var missbrukare av tung narkotika men grova våldsbrott som rån och sådant var inte hans grej. Men han behövde verkligen pengar till ett gram amfetamin. Han gick då in på Pressbyrån och hyrde fyra porrfilmer, för att sälja vidare och för de pengarna köpa amfetamin. Sagt och gjort! Fyra VHS-band med pornografiskt innehåll hade några timmar senare förvandlats till ett gram amfetamin. Här kunde ju historien ha slutat men det gör den inte. Filmerna lämnas förstås inte tillbaka och min gode vän hade tidigare kommit i klammeri med rättvisan, och senare det året, 1984, döms han till fängelse för detta brott. I samband med fängelsevistelsen mister han sin lägenhet och av förklarliga skäl kan han inte flyttstäda lägenheten eftersom han är frihetsberövad. Men det är inga problem, det kommunala fastighetsbolaget skickar en städfirma till lägenheten och en faktura till min gode vän.

Men trots denna minnesbeta, gör min gode vän ingen större livsstilsförändring. Han fortsätter sina dagar i missbruk och inte förrän nästan 30 år senare blir han nykter och drogfri, och kan först då skaffa en beskattningsbar inkomst. Han är nu 60 år, bor och arbetar i en stad många mil från den plats där Pressbyrån för många år sedan hyrde ut porrfilmer på videokassett, och är långt ifrån missbruk och stölder. Fastighetsföretaget finns inte längre och kanske inte städfirman heller, men den obetalda räkningen lever än.

Det finns något bisarrt men vackert över historien. Egentligen borde min gode vän vara borta, död och begraven, om han skulle följt den dystra statistiken för tunga missbrukare. Han borde varit lika "död" som VHS-filmen och lika död som fastighetsbolaget som är borta sedan länge och Pressbyrån som har slutat hyra ut porrfilmer för nästan 20 år sedan, och städfirman som förmodligen är borta den också och straffet som är avtjänat för mer än 20 år sedan - men min gode vän lever! Och det gör också räkningen.

Nästan 30 år och 30 000 kronor senare, lever och frodas och växer den där fakturan och dimper ner i min gode väns brevlåda med jämna mellanrum, och så tar den en svängom hos fogden då och då.

På ett sätt var det kanske ett dumt val att inte bara rycka en handväska, den där kvällen 1984. Då hade ju saken varit utraderad för 30 år sedan, vet vi nu med facit i hand.

För i vårt land finns en marknad för att köpa och sälja människors obetalda räkningar. Människor som hamnat i livskriser och som har 30, 40 eller 70 olika obetalda fakturor som ingen överstiger 10 000 kronor, och de flesta består av kapitalbelopp på mindre än 300 kronor, men sammantaget med alla räntor och avgifter blir så pass mycket att de blir skuldsatta för resten av sina liv - detta är inkassobolagens näring. Människor som levt väldigt hårda och utsatta liv, som gjort dem sjuka, som aldrig kommer att kunna arbeta heltid men ändå alltid ska ha utmätning på sin redan knapra inkomst. Människor som därför aldrig kommer att kunna spara till oförutsedda utgifter, aldrig kommer att kunna ha råd att ta ett körkort, aldrig kunna resa eller köpa nytt till hemmet eller något nytt klädesplagg eller julklappar till barnbarnen eller vara konsumenter i största allmänhet, som andra.

Hur kan ett land som Sverige vinna på att döma människor till fattigdom för resten av deras liv? Vem vinner egentligen på att slå ut så många människor, som aldrig mer kommer att kunna vara konsumenter eller fullt delaktiga i samhället? Måste vi verkligen acceptera att några få företagare lever på andra människors olycka år efter år efter år? Borde man inte åtminstone reglera den här handeln? En faktura som är såld mer än sju gånger, borde den inte ogiltigförklaras? Eller en faktura som är 29 år gammal? Eller där kapitalbeloppet understiger en tredjedel av summan?

Länge leve Kronofogden och vårt sjuka inkassosystem som dömer folk till livstids fattigdom!

Av Malin Widerlöv 29 nov 2012 06:00