sourze.se
Artikelbild

Var är mina tofflor?

Min gäst hävdade att hennes lilla Gosegull, eller vad hunden nu hette, minsann aldrig bitit i vare sig poeter eller tofflor.

Var faaan är mina tofflor?

Det undrar jag som en upprörd Higgins, sedan min gäst lämnat mig efter ett uppslitande kafferep. I ett svagt ögonblick kastade jag nämligen åt det medföljande husdjuret mina ulltofflor att gosa med, i hopp om att det skulle sluta gnaga på mina fingrar, varvid detsamma började grymta som en kommodovaran, rulla runt och kasta med plaggen som vore de döende råttor.

Jag blev oerhört bekymrad och bad min gäst snarast återbörda tofflorna ur odjurets käftar, men hon sa att lilla Gosegull eller Gullelill, eller vad fan hundskrället nu hette, minsann aldrig bitit vare sig poeter eller vad jag kallade mig nuförtiden eller tofflor, och att jag inte alls behövde vara orolig. "Drick ditt kaffe och var lite avslappnad och trevlig nu. Det var ju så längesen vi sågs" sa hon, medan jag frös om fötterna så att sockerbitarna hoppade ur koppen.

Jag föll till föga eftersom samtalsämnet redan krupit in under soffan, varifrån det lät ungefär som när ett lejon ilsket gurglande stökar runt i en halväten vattenbuffel på savannen. Jag rös en aning, inte bara för att jag frös så, men vi återgick till kaffet och pratade om vädret och om livets sjukdomar, och hon tyckte att jag absolut skulle skaffa hund.

"Det är socialt förstår du, inte som ditt låtsasliv där på Internet. Du behöver komma ut och leva ett riktigt liv, springa i skogen, skaffa ett rejält umgänge och gå med i Brukshundsklubben, istället för att sitta och författa den där idiotiska smörjan du skriver. Introvert och obegripligt snusk är vad det är, och inga riktiga vänner får du! Har man hund träffar man människor av alla de slag. Se där bara!", sa hon och pekade på några herrar i jeansjackor och skinnvästar och en liten tant med desto större käpp, vilka med förenade krafter sökte separera ett antal dreglande och vrålande hundar i full färd med att vilja slita varandra i stycken nere på gatan.

"Så skaffar man sig umgänge och träffar nya, öppna och utåtriktade människor av alla de slag! Det gör man inte via nåt jävla forum på Internet", fortsatte hon, medan tanten pucklade på skinnvästarna och de gav sig på varandra med sparkar och slag sedan de bundit sina husdjur vid varsin lyktstolpe...

Inte ens när polisen kom, gav min gäst upp sina övertalningsförsök. "Man kommer ut och får se platser man aldrig skulle fått se annars", fortsatte hon, medan de uniformerade nykomlingarna med nit, iver, tårgas och batonger försökte trycka in våldsamt protesterande tant, skinnvästar och hundar i sina fordon för att forsla dem därifrån.

Jag tänkte invända att den enda plats de kommer att få uppleva det följande dygnet är närmsta häkte,men höll inne med det och försökte påvisa avsaknaden av mina älskade tofflor - till ingen nytta. Inte ens när jag la upp fötterna på bordet och gned dem mot den varma kaffekannan för att visa hur mycket jag frös förstod hon hur illa det var, utan rynkade bara lite äcklat på nosen. Ja, gästen alltså.

Men till slut kröp också Gullebror, eller vad fan hon nu hette, fram från sitt näste under soffan, svårt hostande och kastandes anklagande blickar åt mitt håll, varvid jag glodde tillbaka och uppriktigt hoppades att hon satt något i halsen, och att hon fattade att jag hoppades det.

Det blev ett outhärdligt ujande och ojande innan min gäst upprört frågade om jag tvättat tofflorna, varpå jag svarade att det hade jag självklart aldrig gjort. "Ylletofflor ska vara ingångna och inpyrda av hemmets odörer fattar du väl. De ska inte dofta. De ska lukta männi..."

"Du kan inte vara klok", kontrade hon tvärt. "Du är en sjuk man! En psykopat! Utsätta ett oskyldigt djur för dina mänskliga dunster och komma här och ge mitt lilla pyre smutsiga leksaker. Hon kan ju ha blivit förgiftad", gläfste hon åt mig .

"Blir hon sjuk ska jag stämma dig inpå bara kalsingarna", falsettade hon en gång till innan hon och hennes pyre bakom mörka förebrående blickar lämnade mig och min frusna fötter.

Jag har letat i hela huset men inte fasen finns de nånstans, mina tofflor. Jag tror ta mig sjutton att lilla Gosegull har svalt dem hela, med ull och hår, otvättade. Jag hoppas hon får ett riktigt rejält magknip inatt.

Jag vill gärna tillägga att jag inget har emot varken hundar, människor eller andra djur...

Bara de ger faaan i mina tofflor!


Om författaren

Författare:
Fredrik Lindskog

Om artikeln

Publicerad: 26 okt 2012 06:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: