"Innan jag dör vill jag se Varanasi"

Det här är min tredje resa till Indien. Fråga mig inte varför jag åker till just Indien - jag vet inte själv varför, annat än att jag haft en längtan efter att åka hit. För tolv år sedan erbjöd en bekant att jag kunde komma och bo hos henne i norra Indien. Hon har hand om ett litet tempel där, och har blivit invigd i en stor yogisekt tillsammans med många andra, de flesta män. Min bekant kom tidigt till Indien efter en skilsmässa, träffade en andlig lärare och bodde med honom tills han dog. Då blev hon tilldelad det här templet, som hon nu har skött i många år.

För många år sedan tittade jag på olika skrifter, eftersom jag kände behov av att förbättra mitt liv. Jag fastnade för en indisk skrift det spelar ingen roll vilken det var och blev fast vid den boken till dags dato. Ur den har jag hämtat kraft i mitt liv. Det har hjälpt mig mycket, och jag har blivit starkare som människa.

Hinduismen har nämnts som en hednisk religion i svenska läroböcker, och även buddhismen och en del andra religioner. Både hinduismen och buddhismen är färgstarka religioner som fungerar väl än i dag. De här religionerna attraherar många människor över hela världen. Just nu lyssnar jag på sånger och musik utanför min lägenhet, som tonar ut i natten från ett tempel här i närheten. Nu firas en gudinna i nio dagar, då man ska vara försiktig med maten och inte äta så mycket. Man hör ofta böner och sång från templen och raketer smattrar till ibland.

Jag har haft tur den här gången. En vän från förra året har lånat ut sin lägenhet till mig för en lång tid. Jag ska stanna här i Indien två månader, för att förhoppningsvis lära mig något att ta med mig på livets resa. En del har jag redan lärt mig, och det är till exempel att som turist måste du ha pengar för att ta dig fram här. Vid första påseende handlar allting om pengar. Som turist betalar du ett annat pris än de infödda när du åker något fordon, när du ska bo någonstans, när du handlar i affären - men det finns undantag. Det finns ärliga människor här också, som inte tar högre pris än det som står på prislappen.

Här kostar lägenheten jag bor i tre tusen rupies per månad 100 rupies är cirka 14 kronor. Om jag vill bo i ett Ashram ett andligt ställe som ligger i närheten, är den rekommenderade summan tusen rupies eller mer per dag - det blir sju tusen rupies i veckan, emedan jag nu bor i en modern lånad lägenhet som kostar tre tusen i månaden. Någon invänder säkert och säger att man kan bo billigare, men det är inte så lätt för en västerlänning med packning att bara bo var som helst, utan att känna någon människa. På de billiga härbärgena bor många människor, mest ungdomar. Jag såg ett sådant i går, och jag såg människorna som bodde där; turister som en del kommer hit för att röka på, eller för att åka runt och se andra länder i Asien. Många såg rätt slitna ut.

Nu hade jag turen att få låna den här lägenheten, när min vän åkte till bergen för att bli initierad Sanjassi nunna. Det är ett fint tecken på vänskap, att man kan hjälpa varandra här i livet. Men jag tror inte att de flesta turister har den möjligheten, utan när man kommer hit förutsätter researrangören att man vill ha den lyxen man har hemma. Visserligen blir det billigare än hemma, det ska vara sagt, och det vet arrangörer i Indien. Därför försöker de också föreslå turister att åka och titta på olika industrier eller platser, där man hjälper någon affärskompanjon att få sin del av kakan. Allt kostar hela tiden pengar om man är västerlänning och om man vill ha det bekvämt på alla sätt. Själv försöker jag leva enkelt, köpa grönsaker på gatan och just nu laga mat själv. Det är både kul och lärorikt. Jag har till exempel aldrig använt gasspis förut, men det går jättebra nu.

Hälsningsfrasen är "Namaste" här i Indien. Ibland står folk och tittar på mig här och ser väldigt allvarliga ut. Då går jag fram och säger "Namaste" med ett vänligt leende på läpparna, och då svarar de flesta med ett leende. Då kan man se vilka människorna här verkligen är. Jag tror vi alla har liknande känslor i världen. Igår sa en granne till mig: "Om du kommer i morgon, är min dag räddad!" Idag ska vi gå och köpa grönsaker tillsammans. Här i Haridwar där jag bor, är alla människor vegetarianer. Massor med kor går på gatorna och små affärer finns i varje gathörn. Här säljer alla någonting. Alla tycks vara businessmen. Men det finns de som inte är köpmän. De tar vad Gud ger dem.





Det här är ingen vetenskaplig artikel. Jag gör ingen research utan berättar bara något om min vistelse här. Jag kan inte nämna några namn på gudar, för de är svåra och långa och jag vill inte stava fel. Ändå vill jag nämna att jag har varit i städerna Varanasi, Allahabbad och Budgaja under den här tiden. Jag har sagt att "jag vill se Varanasi innan jag dör" och det har jag gjort! De städer jag nämnt är heliga städer i Indien. Även Haridwar och Rishikesh, där jag var i går, är heliga städer fulla av vackra tempel och munkar. Alla är miljonstäder.

Folklivet här är brokigt och rikt. Det är människor överallt. Bilar, motorcyklar, vespor, cyklar, långtradare och bussar, ja alla slags fordon kryssar sig fram på gator och torg. Det finns cykelrikschor och motorrikschor. Det är mindre fordon, en del på tre hjul och en del på fyra. Dem åker de flesta med när de ska ta sig någonstans. Bussarna är proppfulla och tågen likaså. Men jag hade tur med tåget. Researrangören som ordnade resan till städerna jag nämnde, hade beställt tåg till nuvarande ort och det var ett bra tåg, med tidningar, kaffe, te och mat som ingick i priset. Förra gången jag åkte tåg i Indien, var det helt annorlunda; galler för de öppna fönstren och hårda bänkar att sitta på.

Allt finns här i Indien, men du måste som sagt ha pengar. Det jag gillar bäst med Indien är friheten här. Det naturliga livet, där folk säger vad de tycker, skäller lite på gatorna, kör som gudar och om de inte fattar vad man menar kommer alltid någon och hjälper till. Man blir aldrig förvånad över att att dela gatan med en ko, en flock hundar eller människor med väldigt personlig touch. Ibland kommer jag i kontakt med Babas, heliga män, som sitter i sitt lilla tempel och pratar med folk. Ibland gör de någon ceremoni och får lite betalt. De har ofta turban, halsband och granna färger i kläderna. Jag gillar Babas. Bara man är glad, kan man umgås en stund. I regel ger jag en liten donation, som det kallas. Jag får en inblick i en urgammal tradition.





Halva tiden i Indien har gått, det är en månad kvar. Jag tar dagen som den kommer. Jag har några vänner här, som tur är. Jag bor ensam i en bubbla, men en dag ska den bubblan spricka och jag ska förstå bättre varför jag kommit hit till Indien. Indien känns som en del av mig och nu har jag sett Varanasi, den urgamla staden med sina stora palats där maharadjor fortfarande bor runt Ganges trappor. Röken från likbränningar ligger i luften. Hit kommer de dödssjuka. De väntar på att dö i Varanasi, att brinna på stranden vid Ganges. Här åker folk ut i båtar på floden för att se soluppgången. Det gjorde även jag, och det var väldigt vackert.

Jag har en månad kvar i Indien. En del av den månaden ska jag bo i ett tempel här. Där känner jag folk från förra året. Där är jag inte ensam. Där känns det tryggt.

I Indien finns allt för en västerlänning. Bara man har råd att betala.

Av Pia Isaksson 24 okt 2012 06:00