Hur fungerar den svenska psykiatrin, egentligen?

Slutstation rättspsyk
Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson
Natur & Kultur


Sofia Åkerman, född 1984, är sjuksköterska men studerar idag juridik. Hon har tidigare givit ut böckerna Zebraflickan och För att överleva - om självskadebeteende. Thérèse Eriksson, född 1982, är beteendevetare och har en fil kand i psykologi. Båda är verksamma som föreläsare och debattörer. Källa: Natur & Kultur


I den här rapportboken berättar författarna om några tjejer som lider av självskadebeteende och hur de, istället för att få vård, tvingas vistas på rättspsykiatriska klinikerna i Växjö eller Sundsvall tillsammans med kriminella. Istället för den vård de skulle behöva som till exempel samtalsterapi läggs de i bälte, tvångsisoleras eller får tvångshandskar på sig. Ja, detta förekommer även fast boken utkom så nyligen som 2011. En av tjejerna låg med svår ångest i en isoleringscell i sex dagar utan att ha någon att prata med.

Sundsvall är den sämsta av de två anstalterna. Där slarvar både läkare och annan personal med att dokumentera vad som hänt i patienternas journaler. I Sundsvall öppnade de avdelning 98 som skulle vara till för tjejer med skadebeteende och aneroxi. Men det fungerade inte heller bra, eftersom de lärde sig olika metoder för att skada sig av varandra. Det fanns ingen personal som var utbildad inom just denna problematik. Avdelningen är numera nedlagd. Både tjejerna och deras anhöriga mådde dåligt och var maktlösa inför myndigheterna. När några journalister vände sig till bland annat "Uppdrag granskning", "Debatt" och "Kalla Fakta", fick folk upp ögonen för hur dåligt psykvården fungerar. Men det har tyvärr inte hänt särskilt mycket sedan denna bok skrevs. Vissa tjejer av de som intervjuades i boken begick självmord under tiden boken bearbetades, några har författarna inte fått tag, i och de flesta mår lika dåligt även idag.

Denna bok berörde mig oerhört mycket. Ibland kändes det som om handlingen var från början av 1900-talet och inte 2000-talet. Tvångshandskarna som det finns bilder på i boken känns väldigt främmande. Och jag frågar mig gång på gång varför det inte finns tillräckligt många som har utbildning inom just självskadebeteende, som är ganska vanligt bland unga tjejer idag. De flesta börja skada sig så tidigt som i 14-15-årsåldern. Ingen verkar ta detta stora problem på allvar.

Boken var lättläst och skriven med mycket sympati för dessa tjejer. Författarna har lyckats belysa problemen på ett utmärkt sätt. Tänk om det kunde bli en ordentlig debatt om hur dåligt den psykiatriska vården fungerar idag, trots att vi nu lever på 2000-talet. Det här är en mycket viktig bok att ta del av, både för föräldrar och vårdpersonal. I slutet av boken finns ordentliga källanteckningar och en litteraturlista.

Betyg 5/5

Av Kristina Simar 18 okt 2012 06:00