Livet blir en sörja till slut

Jag har läst någonstans att grekerna trodde att floder har en själ. Och eftersom människan enligt vad man kommit fram till också har en själ, så kan livet liknas vid en flod. Från början är människan som en porlande bäck, glad och nyfiken på allt. Och hon är inte det minsta förorenad. Men det dröjer inte länge förrän det blir ändring på det. Redan på dagis händer det saker. Då börjar tillvaron bli lite grumlig av nya upplevelser. Och än värre blir det när man börjar i skolan. Då blir det allt svårare att hålla skallen och själen klar, när kampen mellan det onda och goda spelas upp varje dag. Ofta hjälper man själv till med att gå ut i träsken och förorena sig.

När man väl kommit ut i arbetslivet, ja, då inser man att man måste ha flytväst för att kunna hålla sig flytande och inte drunkna i det allt grumligare vattnet. För här gäller "the survival of the fittest". Att hålla sig fräsch och ren i den miljön är inte det lättaste. Och råkar man då titta ner i själen, så ser man genast att det är bra skumt där inne. Fast utanpå syns det inte så mycket. Ingen kan se vad det är för färg på själen. Om huden är vit och ögonen blå, så kan själen lika gärna vara helsvart. Det finns visserligen rengöringsmedel, men de har ofta sådana hemska biverkningar.

Självsanering är inte det enklaste. Man studerar intensivt i alla läkarböcker och själsliga manualer. Det blir en heltidssysselsättning, men det är tveksamt om det lönar sig. För vart år som går så blir livets flod alltmer trögflytande. Och när man väl förenas med floden Styx så är man rena sörjan. Men är man positiv till sin natur så är man en glad sörja. Det ska bli mycket intressant att kolla in Styx. Det vore en uppgift för Chalmers att göra provtagningar på vattnet. Jag är mycket nyfiken på vad det kan finnas för föroreningar där.

Av Lennart Karlsson 15 okt 2012 06:00