Ann-Margarethe, hur försvarar man hyresrättsalternativet?

DN skriver idag om hur andelen hyreslägenheter i Stockholm mellan 1990 och 2011 har minskad från 75 till 46 procent. Vänsterpartiets gruppledare Ann-Margarethe Livh ondgör sig över utvecklingen och menar att samhället blir alltmer segregerat. I allt högre grad kan man, menar hon, av en persons adress bestämma vilken klass hon eller han tillhör.

Det här är något som jag verkligen undrar över, hur man från hyresrättsivrare egentligen resonerar, hur man försvarar sin ståndpunkt och politik inför de man övertygat om att hyresrätter är det bästa boendealternativet:

Om man köpte en lägenhet 1990 för, säg för enkelhetens skull, en miljon kronor. För en miljon kronor 1990 fick man en lägenhet på mellan 40 och 100 kvm, beroende på läge och stadsdel. Man har ofta kunnat låna till hela beloppet bara man har en fast inkomst, om än låg, banken har ju lägenheten som säkerhet. Jag har haft bolån under hela den här perioden så jag har bra koll på vad räntan har legat på, men vi kan säga i genomsnitt fem procent, före avdrag för skatt. Fem procent på en miljon kronor blir ju 50 000 kronor per år och med avdrag för skatt 30 procent lägre, det vill säga, 35 000 kronor, vilket blir 2 917 kronor i månaden. Att få amorteringsfria lån har sällan varit ett problem så det man har behövt betala för sin lägenhet i månaden är den här räntan på 2917 kronor plus den månadsavgift som bostadsrättsföreningen satt. Den kan variera väldigt mycket beroende främst på om bostadsrättsföreningen har attraktiva affärslokaler eller inte att hyra ut, men avgiften ligger alltid väsentligt lägre än en hyresrättshyra, så låt oss anta en snitthyra på 3 000 kronor i månaden under den här perioden. Totalkostnaden i månaden för lägenheten har alltså varit cirka 6 000 kronor.

Men - under samma period har lägenhetens marknadsvärde ökat från en miljon kronor till idag cirka fem miljoner kronor! Den som köpte lägenheten 1990 för en miljon kronor har alltså tjänat fyra miljoner kronor! Själv! Den som flyttade in i en hyresrätt 1990 och har bott där under samma period står däremot kvar på ruta ett - ja, eller kanske med några slantar på ett sparkonto då, men med ingenting som är i närheten av fyra miljoner kronor. Det här är ju faktiska pengar som går att realisera, efter att ha betalat reavinstskatt förstås, men om man sålde lägenheten och flyttade in i en hyresrätt skulle man få kvar fyra miljoner minus 22 procent, det vill säga 3 120 000 kronor - på banken! Eller kan du bara bo kvar och veta att du har en gigantisk buffert att använda om det skulle dyka upp något akut som det behövs pengar till, till exempel att någon blir sjuk eller ett plötsligt behov av att köpa en bil. Eller blir värdetstegringen i din bostadsrätt till ett sparande för att hjälpa dina barn att ordna bostad när de flyger ut.

Var tog den här värdestegringen vägen hos hyresrättshavaren då? Även den lägenheten måste väl ha stigit i värde? Ja, vad tror du? I fastighetägarens ficka, så klart. Ja, om det var allmännyttan som ägde lägenheten så finns ju värdestegringen kvar hos dig som skattebetalare kan du hävda. Visst, men på vilket sätt kommer de pengarna dig och din familj konkret till nytta?

Ann-Margarethe, har du förklarat det här för dina väljare? Har du givit dem chansen att själva välja mellan att ha ett sparkapital på 0 kronor och ett på 3 120 000 kronor? Om du berättade exakt hur det har varit de senaste 22 åren, enligt ovan, hur många av dina väljare skulle välja 0 kronor framför 3 120 000 kronor? Jag menar, när alternativet är att pengarna hamnar hos en nog så fet fastighetsägare, eller åtminstone hos ett allmännyttigt fastighetsbolag med direktörer som bor flott och åker i finfina bilar?

"Ja, men vad är det som säger att det fortsätter så här då?", kan du argumentera.
Sant, det vet man inte, men så länge jag har koll, från 1966 och framåt, men några enstaka års undantag, har bostäder ständigt stigit i värde, men framför allt över tiden. Från till exempel 1966 till idag har värdet på en bostad i Stockholm cirka trettiodubblats. Rensar du för inflation har du ändå kvar en ökning på mellan 300 och 400 procent.

Jag kan tänka mig att du kommer hänvisa till högre värden än pengar, till visionen om ett samhälle där inte privat kapital är det som räknas. Fine, jag tycker också om sådana värden, jag kan också kräkas på kommersiell TV och känna lycka av att läsa en god bok, plocka svamp eller av att ägna en lördagskväll åt givande samtal istället för att glo på dokusåpor... men ändå, 3 120 000 kronor - på banken...?

Av Carl Olof Schlyter 19 sep 2012 14:04