Jag föddes i en dysfunktionell familj del 2

Inlåst
Mamma och jag hade precis innan blivit bostadslösa, och vi var helt enkelt tvungna att flytta in hos den där XYZ-släktingen, som jag fruktade och avskydde mest av allt. Som tur var fick jag ett eget rum, med nyckel, så jag kunde låsa. Där bodde vi i tio månader. Pappa hade precis innan helt lämnat familjen.

Under de tio månaderna sparkade "XYZ" på dörren och vrålade dom mest hemska saker om mig och till mamma. Jag svarade aldrig, utan var helt tyst inne i rummet. Som tur var hade jag en bandspelare med låtar som jag fann tröst och styrka i. Sedan kom jag på att jag kunde dokumentera vad som hände utanför dörren, annars skulle jag aldrig bli trodd. Så fram med mikrofonen till dörren och sedan kunde jag spela in skriken lite då och då. I vuxen ålder orkade jag till slut skriva ut alltihopa och spara som ett dokument.

I lägenheten fanns en liten treårig flicka, Jasmine, som försökte skydda mig så gott hon kunde, även mamma tog mig i försvar. Flickans mest förtvivlade gråt har jag här nedan utelämnat. Alla namn och platser är fingerade. Här följer en liten del:

X XYZ-släktingen, Ma mamma

X: Hon kanske till och med skulle kunna få ett klokhetsintyg av en doktor som inte visste om att hon bär sej åt så där.
Ma: Det skulle hon få du! Men det skulle inte du få!
X: Men skulle man tala om att hon bär sej åt så där ser du, då skulle hon inte få nåt klokhetsintyg. Dom måste göra i ordning henne lite i huvet. Varför håller ni det så hemligt för då? Varför har ni inte sagt till socialassistenten eller nån? Hurdan hon är! Då skulle ni ju få en lägenhet med galler för fönstren!
Ma: Ha-ha. Neej...
X: Nej, det vill ni inte, nej. För ni törs inte ta konsekvenserna. Ni skäms för det!
Ma: Det behövs inte heller!
X: Det behövs! Då hade ni fått lägenhet bums!!!
Ma: Det behövs väl inte. Om hon får en egen lägenhet så behöver hon inte sitta inspärrad.
X: Nej, men ni får ingen lägenhet om ni inte talar om hur sinnesslö hon är.
Ma: Hon är inte sinnesslö!! Är du inte klok människa?
X: Sinnessjuk, då.
Ma: NEJ!
X: Hon är sjuk i huvet!!! Jag har aldrig hört talas om nån som inte kan prata, på fyra år, med sin släkting!

Där stoppar jag tillfälligt det utdraget. För mig fanns inget val. I de unga tonåren blev jag tvungen att helt bryta kontakten med min pappa och den kraftigt aggressiva släktingen, helt enkelt för att rädda mig själv. Dessutom har båda varit och är halvkriminella. Min mamma har varit såpass känslokall att jag tvingats till mycket begränsad kontakt med henne också sedan jag var i 18-årsåldern. Så jag valde att fly, så fort jag kunde.

För mig var det en enorm lättnad att flytta därifrån, så långt bort från dem som möjligt. Det har varit ett långt återuppbyggnadsarbete. Att ordna bra jobb och fungerande relationer. Det återkommer jag till.

Av Therese Andersson 22 aug 2012 09:44